Sun in Jerri

 

Det är på resande fot jag oftast finner tid att skriva, som nu från Natal till Pipa, en liten strandort mindre än 100 km söderut längst kusten. Alternativen var att ta en stadsbuss, en beach-buggy, eller som jag valde nu, en minibuss med andra besökare på väg dit som en dagsutflykt. Klockan är nio på morgonen en något molnig måndag. Nu, tredje dagen i Natal och jag är på väg härifrån då som vid de flesta städer i Brasilien så sker besöken oftast utanför dessa. Jag har varit mest vid  Ponta Negra, det är den delen av staden där stranden finns och även en del nattliv. Natal är rätt stor och att ta sig in till centrum tar ca 20min med taxi, fastän Ponta Negra är en del av innerstaden och inte någon ort utanför. Jag reste hit med en kompis jag lärt känna i Jericoacoara. Det tog hela fredagen och vi kom fram någon gång klockan tre på morgonen lördagen den 11 Januari till Natal. 

Jericoacoara är en idyll fem timmar norr om Fortaleza. Man måste ta sig till Jijoca och därifrån ordnar man transport till Jericoacoara, då det inte finns riktiga vägar hela sträckan, vanlig bil är uteslutet eftersom allt är sand och sanddyner. Jag fick höra om Jericoacoara första kvällen i Fortaleza, det vill säga, mindre än två dagar innan jag tog beslutet att åka dit. Här ska man kunna se en av de bästa solnedgångarna av alla platser i världen (men hey! kolla upp det jag kan ha fått en "fylleupplysning") :P Jag hade en dilemma, resan från Belem till Fortaleza tog nästan 30 timmar och Jericoacoara låg precis fem timmar i motsatt riktning, samma väg mot Belem. Efter att ha blivit övertygad om att jag inte får missa stället så blev det så, ibland måste man ta ett steg bak för att kunna gå två steg fram, sägs det ju :P Bussen från Fortaleza var inget svårt beslut, 30 minuter innan avgång väntar jag i kön fortfarande på busstationen på att eventuellt få köpa en biljett. Det kändes rätt stressande att eventuellt riskera bli kvar i Fortaleza eller att på måfå behöva välja en annan buss till en annan plats. Det gick bra, jag hann, för bussen blev typ 30 minuter sen, vilket jag snart förstod att det var mer en regel än undantag i Brasilien som är ett "köande" land. Det är köer överallt då servicen är slö eller begränsad i nästan alla situationer. Ska du köpa något i kiosken, får du vänta till personen i kassan skrivit klart på sin Facebook i mobilen, eller pratat klart i telefonen. Folk köar, ingen säger nåt det är bara sådan mentalitet som kanske också är en del av orsaken till att landet brister främst i byråkratiska sammanhang. Människor som bor här främst från Europa eller andra delar av världen beskriver ett helvete när man skall få något uträttat, men som turist är det inte heller omöjligt att erfara komplikationerna och käppar i hjulen som finns överallt! Komplikationerna med att ta ut pengar exempelvis, vissa tider får du ut mindre, ibland ingenting, få automater som accepterar mitt kort, dessa automater finns inte överallt osv. och att behöva göra en resa på en timma har jag erfarit ett par gånger enbart för att ta ut pengar! Biljetten hos flygbolaget Tam blev aldrig löst, trots tre försök och med en kompis som tolk, slutligen med ett löfte om att de skulle återkomma via telefon eller mail, men inget! Man ger upp! Mödan blir större än brödet! En vän som bott i Holland ett par månader och är här på semester tog just upp detta, att man kan vänta mycket länge på att få sina ärenden uträttade hos myndigheter, uppemot ett år eller aldrig, du måste ha kontakter överallt, näringslivet, myndigheter och banker, annars är man körd..

Att resa helt planlöst och att tillåta händelser komma till en istället för tvärtom är rätt kul och spännande om man har tid till att utforska. För när man träffar folk som är likasinnade, så kommer man många gånger att få bra förslag och idéer till platser som man bör besöka. Det är vad som hände med Jericoacoara. Jag kom fram efter en fem timmar lång resa till Jijoca, för att byta till en annan gammal "öppen" buss som såg ut att tillhöra något tivoli eller safari som skulle ta oss ända fram, nästan alla fall.. Den var blå och utan dörrar, skramlig till att man trodde att hjulen skulle lossna på grund av dess skick. Vägen dit till Jericoacoara tog nästan en timma över sand och ojämn väg och känslan av att man ville kräkas på grund av att magen vände på sig var konstant, men riktigt kul var det för att man inte hade några förväntningar alls om hur lång tid detta skulle pågå. Bussen kom nästan helt fram, motorn la av strax efter den officiella gränsen till byn. Den hade kämpat och slitit genom den tuffa vägen få vanliga bilar skulle klara. Vi alla passagerare väntade uppemot en halvtimma på att chauffören skulle ordna felet, men då tiden började rinna iväg mer började även folk tas sig därifrån till fots, vart jag skulle i det becksvarta mörkret med all packning var oklart, men spännande samtidigt..

Jag hade inte ordnat något boende istället ville jag se hur det skulle lösa sig, för i värsta fall hade jag min hängmatta med mig jag kunde knyta mellan två träd så var övernattningen löst. Jag började följa en liten del av strömmen mot några upplysta hus längre bort och stöter på en man och frågar om han kände till något i närheten där man kunde sova för natten. Han föreslog en bra camping och det var taget! Han följde mig dit, snackade en del på vägen men det var svårt att förstå honom, då dessutom dialekterna ändras kraftigt beroende på var man är i landet. Brassarna själva har svårt att förstå alla dialekter, för spansktalande personer är det ibland omöjligt så för mig kunde det höras som bara ljud ibland, som nu :) Väl framme efter en tio minuters promenad, slängde jag av mig sakerna, hängde upp hängmattan och träffade på några som kunde lite engelska, några brassar från södra delarna hade kommit hit för att resa och jobba en längre tid. Jag fick tips om hur jag kunde gå till byn för att köpa nåt att äta och vatten att dricka för att sedan gå tillbaka och sova, klockan var nästan ett på natten och jag var slut. Byn bestod i princip av fyra parallella gator lodrätt och lika många vågrät fick jag det förklarat så google maps skulle vara en pinsam överdrift att använda i detta fall. Vad som enbart skulle vara en nöd att köpa för natten blev något annat. När jag kom till den centrala delen av byn var det som en dröm. Livemusik, en massa folk ute som roade sig, drack öl och i en by där sanden är precis överallt, folk var barfota eller i havaianas. Hela stället hade en chill vibe och en karibisk känsla som är svår att beskriva i den stunden man kommer helt utan föraningar bara för att köpa förnödenheter. Jag blev så lycklig i den stunden och tänkte inte det minsta på att jag var trött. Jag satte mig såklart ner där livemusiken var, sång, gitarr, bas och kompgitarr med en underbar blandning av kända reggae-låtar och samba. Jag beställde en öl och pizza och bara njöt, men efter ca 20min dyker ännu ett sådant skumt möte, det var skatteindrivaren som dök upp helt oväntat, kvinnan jag lärt känna i Fortaleza..

Dagarna gick och tiden stod still. Redan dagen efter hade jag lärt känna två sköna typer som var där för kite-surfingen. Vi hängde varje dag och natt, lärde känna en massa lokala folk och gick på "forro" en gång. Det är en gammal musikform, eller typ av folkmusik som härstammar från slavtiden och är mycket populär alternativ till samban. "Forro" kommer från den engelska uttrycket "for all" som ändrats i folkmun och uttalas i vissa områden som det stavas. Det är alltid kul att gå på dessa spelningar, då musiken är live och det brukar vara packat med folk som sällan är stilla och visar upp mer eller mindre avancerade danssteg. 

Efter många goda restaurangbesök med dessa typer, utekvällar och strandhäng så blev man rätt fylld av allt det goda. Dock fick jag aldrig se den vackra solnedgången då målnen envisades under eftermiddagarna. Jag hade nu tillbringat fem dagar på campingen i hängmattan och började ledsna lite redan efter tre dagar, jag kände för att sova på ett fräschare ställe med egen dusch och säng istället. Jag visste aldrig vilken dag jag skulle lämna Jericoacoara, vilket gjorde att jag inte orkade byta boende för eventuellt bara en natt så jag stod ut. 

Ena skulle tillbaka på jobb i Buenos Aires där han bor, den andra tillsammans med mig till Natal ett par dagar. Sedan skulle han till ett mycket exotisk plats och en av de bästa platserna när det kommer till paradisstränder och natur, på en liten ö utanför Brasilien jag inte minns namnet på just nu, men börjar på "Fernando do.. typ" (googla! om du är intresserad, sjukt vackert). Jag hade bestämt mig för att åka till Pipa, ca en och en halvtimma söder om Natal. Det är en välkänd liten ort för området där många, återigen argentinare befinner sig för att semestra, göra uppehåll eller för folk som vill surfa och njuta av barliv, bra restauranger och livemusik. Nu har jag varit här i tre dagar och funderar på om jag ska stanna en natt till eller åka vidare. Det är ca tre veckor kvar och det finns ett par saker på önskelistan som måste bockas av. Jag reser vidare till Recife och Olinda idag eller imorgon men om Pipa och Natal kommer i nästa sekvens..

Må bäst och tack för du läst!

/E