Que linda, Olinda!

Efter en sen ankomst mitt på natten till Rodovaría eller busshållplats som vi kallar det förstod jag på taxipriset att jag var långt utanför staden. Recife är en annan kuststad söder om Natal med mycket kultur och sevärdheter. Det tog ca 20 minuter att komma fram till stadens centrum där tvåstjärniga hotellet låg. Taxichauffören gasade på som att hans fru skulle föda vilken sekund som helst, jag spände åt bältet och började be till backpackerguden att allt skulle bli bra. Han yrade omkring runt stadens centrala delar för att finna fram mitt på natten när vi väl kom fram mer centralt. Massa folk var ute på gatorna och jag skulle kanske ensam med mitt bagage inte gärna velat gå runt där, det var mycket mörkt och skitigt, "slummigt" det var en fredag och det syntes väl. Vid första anblicken när jag anlände möttes jag av en gammal och sliten byggnad från säkert ett sekel tillbaka. Den hade väl potential att vara fin, men den var byggd och aldrig renoverad heller på säkert sedan ett sekel tillbaka.. Jag kommer in i hotellet, där möts jag av en sunkig reception och en hall med en en soffa och en inplastad fåtölj, troligtvis var den det nyaste införskaffade möbeln där, så man ville väl behålla den fin så länge det gick. Hjälpligt kunde vi kommunicera, jag fick nycklarna till rummet och nyckeln till wifi inloggningen, jag skulle även få frukost dagen därpå, för det ingick minsann! Jag tog ett par misstänksamma steg efter receptionisten som skulle visa mig till rummet. Väl framme genom gamla (faktiskt inte så skitiga) korridor kom vi fram till rum nummer 10. Skylten som var i typ vitt hängde lite snett rätt ovanför dörren som var i samma vita nyans som skylten. Penseldragen i vitt var som att det hade målats rätt många gånger under åren, färg på färg så ojämna ytor framträdde tydligt och den vita färgen skiftade mot gult. Han öppnade dörren och tände lampan. Man möts oftast av en stark kallblå belysning i Brasilien från en lågenergilampa på hundratals watt som är lika obehaglig som AC'n på bussen. I rummet fanns en säng där sängramen var inbyggd i golvet, i kakel för övrigt så var hela rummet i gammal blå kakel, skadad på vissa ställen och det fanns heller inga fönster(!) men AC fanns! Badrummet bestod av en toalett och en dusch i plast som droppade vatten och det syntes på de starka gulnader på munstycket som berättade att detta måste ha pågått länge. Det läckte vatten ur toalettstolen också så det var helt blött i "badrummet", men så är det härligt med att ha på sig havaianas hela tiden! "Men var är handfatet, amigo?" Jaa tänkte han, kanske hade han ett annat rum till mig. Vi går till nummer 3, samma skick fast med en tv som är på och städerskan som bland annat var med och tog emot mig innan, satt på sängen och såg på "novellas". Det är superpopulära såpoperor likt det vi hade på 90-talet, "skilda världar" och "tre kronor" osv.. Hon reste sig efter ett par sekunder då hon inte kunde slita bort ögonen från tv'n, torkade bort lite med handen där hon satt och gick ut. Vi stiger in och han visar mig samma rumstyp, men en toa i samma skick, det droppar från duschen, toan och naturligtvis handfatet, men så fanns det också en! Jag gjorde mig klar för att sova, drog igång AC'n som bara hade en hastighet (max) men inte så överdrivet kall, en tv som fick agera som lite ljus som från ett fönster (den var liten säkert 15").. Jag kunde inte sova, det blåste så mycket i ansiktet vad jag än gjorde, så jag fick finna en lösning och låta en handduk hänga över mynningen och dämpa luftflödet. Jag somnade in med spänningen om morgondagens frukost och hoppet om att allt skulle bli bra och AC inte skulle paja/fatta eld då handduken låg för.

"Ska du inte äta något?" frågar samma tjej som såg novellas natten innan. Nej, svarade jag, jag dricker bara kaffe på morgonen.. Det var inte mycket till frukost, mer grisiga grytor av svin och potatis, så jag hoppade det och tog mig ut för en vandring tidigt på morgonen för att på egen hand försöka finna ut lite om stadens kulturarv från 1500-talet och kanske en macka med nylagad juice av passionsfrukt. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, så jag chansade och vandrade, det började bli varmt, affärerna hade börjat öppna runt klockan nio på morgonen så jag köpte en flaska vatten som ett första steg mot en riktig frukost. Recife är stort och efter att ha rört mig cirka en timma runt stadens gamla delar fann jag mig en plats att äta och fick precis det jag hoppats på, macka med passionsfruktsjuice utan socker! 

Jag gav rätt snabbt upp detta med Recife, tror efter många försök med storstäder att det inte intresserar riktigt så mycket, då det krävs mycket tid och planering, Belem var samma känsla, stort och smutsigt. Dock såg jag en del gammal portugisisk arkitektur med bevarade fasader och med bevarade menar jag icke restaurerade, så alla färgskiftningar och annat finns kvar på gott och ont. Inte heller kunde jag fota här riktigt som jag ville eftersom det kan vara uppseendeväckande. Ska man uppleva städer så får man nog ta en guidad tur eller en karta två, tre dagar. Jag hade för lite tid och intresse för detta, jag ville till Olinda istället, en stadsdel norr om Recife ca 30 min med buss. När jag kom tillbaka till de två stjärnorna för att hämta mina saker fick jag hjälp att kliva på rätt buss som skulle ta mig till en del av Olinda. Denna stadsdel kan ses lite som Solna i Stockholm, det är en egen stad i staden och omfattas av den lokala kommunaltrafiken. Inte visste jag var jag skulle gå av, men receptionisten tog mig till rätt buss straxt utanför och bad chauffören släppa av mig på "rätt" plats. Väl framme i Olinda gjorde chauffören klart för mig att jag skulle skynda av, hela bussen ser på en förvirrad gringo med massa ryggsäckar som går av och tackar, men inte har en aning i vilken riktning han skall gå. Jag hör chauffören ropa och vifta till mig igen efter att jag gått av och pekar med handen att jag ska gå på bussen han stoppade mitt på gatan som gick i motsatt riktning. Aha, då fattade jag att jag skulle på den andra! Jag hoppade på den och den andra busschauffören ger mig en signal av att allt är cool. Tre stopp senare säger han att jag är framme. Jag går av och reflekterar lite över händelsen, jag hade ingen aning om var jag skulle och ändå fick så mycket hjälp att ta mig fram att jag började skratta. Hur man tar hand om varandra här ibland och speciellt en "rik" turist (för det är de flesta ansedda att vara här, gringos). Det var en härlig känsla som fick mig att le ett tag framöver.

Wow, Olinda var "muito linda"! Jag går av bland en massa färgglada hus och börjar vandra i värmen med packningen på mig som en parasit jag inte kunde lägga ifrån mig. Det var en massa upp och ned stigar med människor sittandes utanför sina hem längst med, barnen springandes omkring och snack grannar emellan då många husdörrar stod öppna, alla hem låg på bottenplan. Samban hördes från en del hem, faktiskt en rätt stor del av dem och man förstod att den var en mycket glad stämning. Olinda är delvis en stad fylld med konst och konstnärer som har satt spår på stora delar av innerstadens yttre fasader. Det finns en del hus som säljer konst ute i fantastiska trädgårdar med skulpturer och annat att se på.

 Förberedelserna inför karnevalen var igång, vilket märktes på husfasaderna där i princip alla hushåll hade en skylt som sade "Aluga se p/ carneval". Jag rörde mig mot havet och fann mig ett ställe att äta på, jag stressade inte med att hitta ett boende, det var trots allt mitt på dagen, men jag fick otroligt mycket "hjälp" från människorna vid taxistånden som ropade på mig och erbjöd taxi eller sålde dricka.. för man är gringo. Jag åt klart och tog mig till turistinformationen, där fick jag veta att med cirka två tre timmars vandring i staden så skulle jag hinna se det viktigaste, super tänkte jag och begav mig till ett hostel hon dessutom rekommenderade. 

Kloster..

Jag slängde av mig allt, fixade en övernattning för att jag tänkte dra vidare till södra Recife dagen efter då det var nog med ett par timmar i Olinda. "Boa Viagem" är ännu en sevärd stadsdel sades det med strand och annat som hör till. Jag tog mig ut med kartan jag fått och började vandra. Det var fint och jag tänker låta bilderna tala. Det som var oväntat kom senare mot kvällen som fick mig att känna samma känsla som i Manaus när jag första gångerna upplevde live samba och folkglädje. Nu var det karneval, en riktig karneval jag råkade stöta på när jag skulle leta efter ett ställe att äta på framåt kvällen. Karnevalen var förstås en övning inför vad som skulle komma mot slutet av februari. Det var en flod av människor bokstavligt talat som flöt genom stadens gator. Trumpetister, trumslagare och dansare men även andra som hade kostymer och drakar. Människor som inte var på gatan var hemma och såg ut genom sina fönster, inte i smyg som man kan göra hemma, "kika ut, ojj vad är det för oljud där ute!?!?" utan klappandes med leende eller så sålde de öl och annan dricka rätt ut genom fönstren! Jag glömde maten och följde med tåget som gav gåshud i timmar! 

Jag vaknar med en lätt huvudvärk och tänkte tillbaka lite på gårdagen.. Efter karnevalen vid tiotiden på kvällen drog jag för att äta, då var jag riktigt hungrig och satte mig på en riktigt bra fiskrestaurang med livemusik och ett halv kilo räkor med olja och vitlök att skala för hand. Jag åt i nästan två timmar och efteråt yrade jag lite till för att lugnt ta mig till sängs. Denna morgon var bra och jag lärde nu känna lite folk på hostellet under frukosten. Jag hade fått en del info från turistagenturen om statsdelen "Pernambuco" som var samma stat med Recife som huvudstad. Jag ville se en massa här, hur skulle jag göra? Det var relativt korta men många distanser till sevärdheter jag ville uppleva. Floder med vattenfall, småstäder med egen tillverkning av caçhasa (ökänd spritdryck på sockerrör), stränder, hiking och mycket annat. De andra jag mötte på hostellet reste i huvudsak själva, men vi blev ett gäng och för ännu en natt bestämde jag mig för att stanna. Oroligheter hade tydligen skett senare under kvällen i Olinda, vilket gjorde att vi lagade mat på hostellet, drack vin och billig caçhasa vid polen till tidig morgon, det var trevligt! Jag bestämde mig för att hyra bil i fem dagar, vilket jag gjorde och fick med mig sällskap från hostellet. Kört bil i Brasilien nu och sett en massa man normalt inte gör, fan va bra det var! Det kommer dock att bli svårt att få ner det med bläck, men jag provar i nästa inlägg, så håll dig uppdaterad, do the check! ;)

Peace!

  

Natal - Rest in Pipa

Kan det vara så att det vi gillar med bastu, solarium och värme hemma när vi har det kallt, att folk här gillar precis tvärtom, skitkallt! Varje buss jag sitter på har jag jacka och långbyxor på, en flaska vatten för halsen torkar var tredje sekund och hopp om att inte bli förkyld igen i tre veckor. Att försöka få chauffören att förstå att det är obehagligt kallt hjälper inte. Jag avläser nu 18-19 grader inställd temperatur genom gången in till chaufförens bås och kontrollpanel trots att jag bad snällt om att ändra. Den inställda temperaturen kanske inte i sig är problemet, utan snarare den iskalla luften som penetrerar gångarna och således huvet, armarna och luftgångarna. Jag har tagit upp detta innan men nu har det dragit ner på humöret och irritationen ligger i luften. Det är inte bara jag, de flesta har med sig varmare kläder, täcken och annat och det känns så onödigt bara. Det är varmt ute men jag sitter såhär varje bussresa jag tar.. 

Hurusom, mycket har hänt under bara en vecka att jag inte hunnit skriva eller anteckna. Bussen jag sitter på är lite för långt fram i tiden så jag avslöjar inget än utan håller mig till min händelselinje.

Bussen ifrån Fortaleza dit jag återigen kom från Jericoacoara var sen. Tio minuter sa dem, tio minuter till och så lite till, den är snart här, närsomhelst! "Oí, när är bussen här, kom igen nu!?" Max tio minuter till sades det och strax efterpå så erbjöd dem vatten på flaska, GRATIS! Det poängterades som att det var så värt att vänta, ett plåster på såren så vi skrattade åt det i ca trettio minuter till innan bussen kom efter totalt två timmars försening.

Titta, vatten, GRATIIIISS!!

Vi kom fram mitt i natten, reskamraten var jämt påläst med sin Lonelyplanet i fickan eller väskan inte ens taxichauffören kunde blåsa oss på 5R mer fast han försökte för en resa från busshållplatsen till Ponta Negra i Natal. Jag såg mig omkring under resan, Natal är en modern och fin stad. Skillnaderna uppstår då man börjar röra sig längre nedåt i landet, städerna ser något snyggare och mer ordnade än norrut. Vid Ponta Negra som är strandområdet och rätt centralt i Natal, bad vi taxichauffören ta oss runt omkring ett par uteställen och barer där vi skulle finna vår "Pousada" eller ett hostel. Det förstnämnda är en mellanting mellan ett litet hotell och hostel och är ett vanligt övernattningsställe i Brasilien. De kan dock vara i överkant ibland om man så vill när det kommer till lyx och inredning speciellt vid fina stränder och rika områden, så kan de se ut som fantastiska trädgårdar utanför med många fina detaljer i trä och annat naturmaterial av det jag sett. Vi fann vårt ställe efter många om och men, så taxinotan dubblerades bara för att vi cirkulerade i området och han ville finna den bästa möjliga övernattningen, jag ville bara sova. Istället gick vi ut en sväng för att spana in krokarna efter att vi slängt av oss sakerna i pousadan nästan klockan tre på morgonen. Vi insåg rätt snabbt att kvällen började att dö ut så vi drog oss tillbaka för ett par timmar sömn.

Älskar att vakna på ett nytt ställe just för att se hur frukosten kommer att överraska, bra som dåligt. Det som är typiskt överallt är att det alltid finns frukter uppskurna och ju längre norrut i landet, desto mindre annat än frukt får du. Jo kaffe med socker, vit fralla med smör.. och kakor kanske. Söderut kommer äggen, ostarna, skinkan och sylt och faktiskt kaffe utan socker blir mer vanligt så jag dricker tre fyra koppar för att kompensera tidigare förluster. 

Vi drog ner till stranden, längs bort för att där var det bäst enligt min kompis som hört det från någon. Så var förstås inte fallet, men promenaden på några kilometer var ändå härligt. Det som saknades just här var ordentlig mat, så jag tog en kokosvatten och en grillad ost, som faktiskt påminner något om halloumi. Det som jag gillade med den här snubben är att han älskade mat precis som jag, han var också italienare som min tidigare vän, men bosatt i en av de södra tysktalande länderna. Vi åt alltid gott och av en slump fann vi "the place" som dessutom låg nära vår pousada, en italiensk restaurang som hade mycket goda pizzor och annat. Det var en flaska vin varje kväll med förrätt och en espresso med en brasiliansk grappa till som inte var så dum faktiskt, värd att prova! Vi kom som sagt att återkomma och var väl välkomna de andra två kvällarna också. Med honom levde jag ett stekigare backpackerliv, men det gjorde inget, kontrasterna och planlösheten låg bakom det och det störde inte. Vi blev rekommenderade att gå till en populär nattklubb tredje och sista kvällen. Vi hade gått till Natals mest kända galleria, Midway för att klippas och köpa lite kläder. Nattklubben var rätt ok, live musik till en början men sedan mer drag för att avrundas med samba och annat lokalt ljud. Det var trevligt, inte när man skulle ut dock, eftersom notan betalades likt man gör på Vapiano, med ett lånekort som man använder till att betala drinkar och den minns bättre alla ordrar än man själv gör.. Kvällen avslutades genom att hänga i gryningen med andra fyllon och snacka skit en liten stund, jag sa adjö efter en liten stund, jag ville uppleva ännu en ny frukost! 

Vi skildes åt rätt efter frukosten, hans taxi till flygplatsen väntade utanför som skulle ta honom närmare Fernando de Noronha och min minibuss med andra turister tog mig efter en timmas färd med korta stop till Pipa. Stoppen var mest för sevärdheten och utsikterna, väl framme visste jag bara en sak, jag skulle till en pousada en vän av en vän rekommenderade en tid innan min avresa av en slump. Jag visste bara vad ägarens namn av pousadan var och att den låg intill havet med bara tre "väggar", den fjärde fanns inte, det var havet. Jag käkade upp min fisksoppa på en strandbar jag fann snabbt då skyfallet börjat ösa och som varade en kort stund stund. Jag frågade mig för om pousadan och efter fyra försök så förstod en konstnär som visade upp sin målning "live" för mig medan jag åt, vad jag frågade efter. 

Det fanns bara en liten lägenhet kvar, en av de största och den finaste de hade, den var rätt ovanför baren med uteplats, kök gemensamt utrymme med soffor och en dubbelsäng med badrum intill. Jag klippte till och gjorde inget den dagen eller natten i staden, utan kopplade av mest på stället. Det var en härlig känsla att få bosätta sig där åtminstone en natt eftersom det var mycket som var speciellt med stället men även en lugn som dominerade då den låg en bit utanför stadspulsen. Allt var byggt i trä och i linje med naturen omkring med många fina detaljer. Dock var det dyrt för en person att övernatta, även om jag fick ett bra pris. Här var inte många backpackers, detta var mer ett ställe för par och andra som ville få något utöver det vanlig. Jag ville sova till ljudet av havet, utan fönster eller AC, helt naturligt och vakna till en frukost, till ljudet av havet, utanför. 

Jag fick det jag ville och fann samtidigt ett hostel ett stenkast bort längst med stranden och sedan uppför bergen. Jag fick skynda mig, tidvattnet gjorde så att man vissa tider på dygnet inte kunde röra sig längst stranden, men det fanns det tidtabell för, lika exakt som tågavgångarna på pendeltåget typ, sommartid dådå :P 

Tidtabell för tidvattnet

Här skulle jag lära känna folk och utforska Pipa som var precis lagom stor för ett par dagar. Jag fann tre vänner, brassar och en holländare. Skönaste och enklaste människorna på jorden, härliga individer med sann glädje till livet! Två av de bor i Natal och snackar perfekt engelska. Det som var svårt att förstå när man kommer hela vägen från Sverige är att de kommer hit över en helg typ, världens ställen och stränder ligger bara ca 80km bort från deras storstad!! Vi badade, åt ute ett par gånger, såg livemusik i form av reggae, samba och andra lokala rytmer i samband med öl och doften av macoña, översatt från portugisiska, jazztobak på svenska. 

Det var trevligt, vi tog oss till en solnedgångsplats sista kvällen, men eftersom ingen verkade så punktlig så såg vi det som natten hade att visa istället. Det var rätt magiskt att bara få sitta där, knappt prata, känna vindarna på den höga klippan, se stjärnorna på ena sidan och bakom enmånen på andra, bara koppla av en stund och tänka..

Jag skulle söderut, till Recife och området omkring morgonen därpå, men lätt övertalad blev jag att haka på de andra tillbaka till Natal med bil, onödigt tänkte jag men samtidigt inte, jag skulle ta allt som det kom bara så jag sket i de vaga planerna och följde med. Vi drog tillbaka till Natal efter ett par öl på morgonen efter frukosten vid samma utsiktsplats som natten innan. Här kör man gärna bil efter ett par öl, ingen stor sak men det gjordes med en mjuk tryck på gaspedalen så det var ingen större risk för fara. Senare på kvällen i Natal gjorde vi det man som vanligt överallt gör, vi drack öl och åt mat, men inte var som helst, vi drog till italienska restaurangen där jag och min vän satt varje kväll. Vi gjorde samma sak, flaska vin, pizzor, espresso och grappa. Det var lite kul att som gringo ta de lokala till ett ställe i deras stad de inte varit på, and they loved it! Sent på natten fann jag mig ett hostel att sova på trots att jag så vänligt blev erbjuden att sova över. Att ha "sitt eget" och vakna upp till en frukost är lätt värt allt tänker jag. Vi sågs dagen efter en snabbis, det blev ett fint och ett samtidigt jobbigt avsked efter lunchen. Jag tog mig vidare till Recife, fann ett hotell i sista stund med två hela stjärnor jag skulle övernatta på. Det visade sig vara allt annat än stjärnor..

Tack till dig som orkar läsa, snart kommer nästa inlägg för jag måste hinna ikapp.. det är lite kvar så orka lite till, för sen är sagan slut :)

/E

Sun in Jerri

 

Det är på resande fot jag oftast finner tid att skriva, som nu från Natal till Pipa, en liten strandort mindre än 100 km söderut längst kusten. Alternativen var att ta en stadsbuss, en beach-buggy, eller som jag valde nu, en minibuss med andra besökare på väg dit som en dagsutflykt. Klockan är nio på morgonen en något molnig måndag. Nu, tredje dagen i Natal och jag är på väg härifrån då som vid de flesta städer i Brasilien så sker besöken oftast utanför dessa. Jag har varit mest vid  Ponta Negra, det är den delen av staden där stranden finns och även en del nattliv. Natal är rätt stor och att ta sig in till centrum tar ca 20min med taxi, fastän Ponta Negra är en del av innerstaden och inte någon ort utanför. Jag reste hit med en kompis jag lärt känna i Jericoacoara. Det tog hela fredagen och vi kom fram någon gång klockan tre på morgonen lördagen den 11 Januari till Natal. 

Jericoacoara är en idyll fem timmar norr om Fortaleza. Man måste ta sig till Jijoca och därifrån ordnar man transport till Jericoacoara, då det inte finns riktiga vägar hela sträckan, vanlig bil är uteslutet eftersom allt är sand och sanddyner. Jag fick höra om Jericoacoara första kvällen i Fortaleza, det vill säga, mindre än två dagar innan jag tog beslutet att åka dit. Här ska man kunna se en av de bästa solnedgångarna av alla platser i världen (men hey! kolla upp det jag kan ha fått en "fylleupplysning") :P Jag hade en dilemma, resan från Belem till Fortaleza tog nästan 30 timmar och Jericoacoara låg precis fem timmar i motsatt riktning, samma väg mot Belem. Efter att ha blivit övertygad om att jag inte får missa stället så blev det så, ibland måste man ta ett steg bak för att kunna gå två steg fram, sägs det ju :P Bussen från Fortaleza var inget svårt beslut, 30 minuter innan avgång väntar jag i kön fortfarande på busstationen på att eventuellt få köpa en biljett. Det kändes rätt stressande att eventuellt riskera bli kvar i Fortaleza eller att på måfå behöva välja en annan buss till en annan plats. Det gick bra, jag hann, för bussen blev typ 30 minuter sen, vilket jag snart förstod att det var mer en regel än undantag i Brasilien som är ett "köande" land. Det är köer överallt då servicen är slö eller begränsad i nästan alla situationer. Ska du köpa något i kiosken, får du vänta till personen i kassan skrivit klart på sin Facebook i mobilen, eller pratat klart i telefonen. Folk köar, ingen säger nåt det är bara sådan mentalitet som kanske också är en del av orsaken till att landet brister främst i byråkratiska sammanhang. Människor som bor här främst från Europa eller andra delar av världen beskriver ett helvete när man skall få något uträttat, men som turist är det inte heller omöjligt att erfara komplikationerna och käppar i hjulen som finns överallt! Komplikationerna med att ta ut pengar exempelvis, vissa tider får du ut mindre, ibland ingenting, få automater som accepterar mitt kort, dessa automater finns inte överallt osv. och att behöva göra en resa på en timma har jag erfarit ett par gånger enbart för att ta ut pengar! Biljetten hos flygbolaget Tam blev aldrig löst, trots tre försök och med en kompis som tolk, slutligen med ett löfte om att de skulle återkomma via telefon eller mail, men inget! Man ger upp! Mödan blir större än brödet! En vän som bott i Holland ett par månader och är här på semester tog just upp detta, att man kan vänta mycket länge på att få sina ärenden uträttade hos myndigheter, uppemot ett år eller aldrig, du måste ha kontakter överallt, näringslivet, myndigheter och banker, annars är man körd..

Att resa helt planlöst och att tillåta händelser komma till en istället för tvärtom är rätt kul och spännande om man har tid till att utforska. För när man träffar folk som är likasinnade, så kommer man många gånger att få bra förslag och idéer till platser som man bör besöka. Det är vad som hände med Jericoacoara. Jag kom fram efter en fem timmar lång resa till Jijoca, för att byta till en annan gammal "öppen" buss som såg ut att tillhöra något tivoli eller safari som skulle ta oss ända fram, nästan alla fall.. Den var blå och utan dörrar, skramlig till att man trodde att hjulen skulle lossna på grund av dess skick. Vägen dit till Jericoacoara tog nästan en timma över sand och ojämn väg och känslan av att man ville kräkas på grund av att magen vände på sig var konstant, men riktigt kul var det för att man inte hade några förväntningar alls om hur lång tid detta skulle pågå. Bussen kom nästan helt fram, motorn la av strax efter den officiella gränsen till byn. Den hade kämpat och slitit genom den tuffa vägen få vanliga bilar skulle klara. Vi alla passagerare väntade uppemot en halvtimma på att chauffören skulle ordna felet, men då tiden började rinna iväg mer började även folk tas sig därifrån till fots, vart jag skulle i det becksvarta mörkret med all packning var oklart, men spännande samtidigt..

Jag hade inte ordnat något boende istället ville jag se hur det skulle lösa sig, för i värsta fall hade jag min hängmatta med mig jag kunde knyta mellan två träd så var övernattningen löst. Jag började följa en liten del av strömmen mot några upplysta hus längre bort och stöter på en man och frågar om han kände till något i närheten där man kunde sova för natten. Han föreslog en bra camping och det var taget! Han följde mig dit, snackade en del på vägen men det var svårt att förstå honom, då dessutom dialekterna ändras kraftigt beroende på var man är i landet. Brassarna själva har svårt att förstå alla dialekter, för spansktalande personer är det ibland omöjligt så för mig kunde det höras som bara ljud ibland, som nu :) Väl framme efter en tio minuters promenad, slängde jag av mig sakerna, hängde upp hängmattan och träffade på några som kunde lite engelska, några brassar från södra delarna hade kommit hit för att resa och jobba en längre tid. Jag fick tips om hur jag kunde gå till byn för att köpa nåt att äta och vatten att dricka för att sedan gå tillbaka och sova, klockan var nästan ett på natten och jag var slut. Byn bestod i princip av fyra parallella gator lodrätt och lika många vågrät fick jag det förklarat så google maps skulle vara en pinsam överdrift att använda i detta fall. Vad som enbart skulle vara en nöd att köpa för natten blev något annat. När jag kom till den centrala delen av byn var det som en dröm. Livemusik, en massa folk ute som roade sig, drack öl och i en by där sanden är precis överallt, folk var barfota eller i havaianas. Hela stället hade en chill vibe och en karibisk känsla som är svår att beskriva i den stunden man kommer helt utan föraningar bara för att köpa förnödenheter. Jag blev så lycklig i den stunden och tänkte inte det minsta på att jag var trött. Jag satte mig såklart ner där livemusiken var, sång, gitarr, bas och kompgitarr med en underbar blandning av kända reggae-låtar och samba. Jag beställde en öl och pizza och bara njöt, men efter ca 20min dyker ännu ett sådant skumt möte, det var skatteindrivaren som dök upp helt oväntat, kvinnan jag lärt känna i Fortaleza..

Dagarna gick och tiden stod still. Redan dagen efter hade jag lärt känna två sköna typer som var där för kite-surfingen. Vi hängde varje dag och natt, lärde känna en massa lokala folk och gick på "forro" en gång. Det är en gammal musikform, eller typ av folkmusik som härstammar från slavtiden och är mycket populär alternativ till samban. "Forro" kommer från den engelska uttrycket "for all" som ändrats i folkmun och uttalas i vissa områden som det stavas. Det är alltid kul att gå på dessa spelningar, då musiken är live och det brukar vara packat med folk som sällan är stilla och visar upp mer eller mindre avancerade danssteg. 

Efter många goda restaurangbesök med dessa typer, utekvällar och strandhäng så blev man rätt fylld av allt det goda. Dock fick jag aldrig se den vackra solnedgången då målnen envisades under eftermiddagarna. Jag hade nu tillbringat fem dagar på campingen i hängmattan och började ledsna lite redan efter tre dagar, jag kände för att sova på ett fräschare ställe med egen dusch och säng istället. Jag visste aldrig vilken dag jag skulle lämna Jericoacoara, vilket gjorde att jag inte orkade byta boende för eventuellt bara en natt så jag stod ut. 

Ena skulle tillbaka på jobb i Buenos Aires där han bor, den andra tillsammans med mig till Natal ett par dagar. Sedan skulle han till ett mycket exotisk plats och en av de bästa platserna när det kommer till paradisstränder och natur, på en liten ö utanför Brasilien jag inte minns namnet på just nu, men börjar på "Fernando do.. typ" (googla! om du är intresserad, sjukt vackert). Jag hade bestämt mig för att åka till Pipa, ca en och en halvtimma söder om Natal. Det är en välkänd liten ort för området där många, återigen argentinare befinner sig för att semestra, göra uppehåll eller för folk som vill surfa och njuta av barliv, bra restauranger och livemusik. Nu har jag varit här i tre dagar och funderar på om jag ska stanna en natt till eller åka vidare. Det är ca tre veckor kvar och det finns ett par saker på önskelistan som måste bockas av. Jag reser vidare till Recife och Olinda idag eller imorgon men om Pipa och Natal kommer i nästa sekvens..

Må bäst och tack för du läst!

/E  

Fortageyza

Nu hade jag ingen anledning att vara bekväm och ta en taxi. En sak är kanske att åka taxi från flygplatsen, eller om jag hade kommit fram med bussen på natten, men nu backpackar jag där viss möda naturligt bör ingå! Klockan är tolv mitt på dagen och resan från Belem till Fortaleza tog totalt nästan 30 timmar. Det låter mycket och det är mycket, men sanningen är att bussen var mycket bekväm! Sittplatserna var nästan som fåtöljer med stort benutrymme och benstöd när man fällde ner ryggstödet! Inget att klaga på, man kunde nästan ligga ner. När jag kom fram ville jag utmana mig själv och finna fram med kommunaltrafiken till en okänd slutdestination. Okänd, för att jag då inte visste var jag skulle bo eller vad som var ledigt. Jag frågade vilken buss som kunde ta mig till centrum och fick ett svar nedskrivet på en lapp, vad hon mer sa var bara in genom den ena nickandes "Sim!" och ut genom andra! :) Jag fann bussen som åkte förbi centrum, så jag frågade chauffören om hur lång tid vi skulle vara i centrum, han rabblade något, jag uppfattade siffran sju och tio och drog slutsatsen! 

När jag kliver av bussen cirka tio minuter senare (där för övrigt många gick av) i kaoset, försöker jag hitta någonstans att käka eller ett internetkafé, vad som kom först var mindre viktigt. Efter en stunds yrande med mitt rygglast och hjälplösa tips, finner jag en av alla standardställen som finns överallt i Brasilien och som jag oftast käkar på, "no kilo" en typ av buffé. Man tar det man gillar, väger maten och betalar för mängden mat man käkar, bästa! Jag gick in på ett ställe som verkade schyst för jag inte kunde hålla mig längre för hungern. Väl inne ser jag något alla känner igen när de reser, den eftertraktade "WiFi" symbolen - två i ett, Jackpot! Jag hämtar mat, massa sallad, fisk och ris med bönor (standard hehe) och finner precis ett ledigt bord där en kvinna reste sig sakta upp med vad såg ut att vara effekten av en matkoma. Jag väntade spänt på att få sätta mig där och hugga i. Väl ledigt, slängde jag av mig ryggsäckarna på stolen bredvid och flyttade på "griseriet" runtom på bordet så jag kunde få plats för att käka. Jag hittar ett välbehövligt strömuttag en armslängd ifrån och börjar fylla magen med massa gott toppat med chilisås. Adressen till något hostel hade jag inte och till min "stora förvåning" så var internetuppkopplingen i hastighet för att läsa email typ. Ingen webbsida kunde öppnas, men Google maps pekade snabbt ut var det fanns hostel och vad dessa fått för betyg av dess gäster. 4,4 av 5 lät ju som himlen, dessutom bara 33min promenad! Ok, jag har ju alltid ryggsäckar som faktiskt väger och det var stekhett, men vad gör det jag behövde ändå röra på mig efter 30 timmar fast på en plats i en buss, så det blev träning efter maten! Hostellet låg mycket nära stranden och området här var fint med lyxiga skyskrapor, schyssta butiksståk och nästan bara vita människor plötsligt! Annorlunda mot var jag kom ifrån, norra Brasilien där i princip alla är "indianmörka". Väl framme var jag rätt slut, med ca 18 kilo totalt på ryggen och Havaianas på fötterna, var det skönt att komma fram dit Google maps denna gång tog mig rätt..

"Vi har inga platser, det är fullbokat överallt". Jag skulle precis fråga om de hade tips på något annat närliggande ställe, då samma kvinna i receptionen gör en 180 vändning 25 sekunder senare och säger, "Vi har sängar lediga, 42R/natt!" Perfekt, jag tar två! "Kom med här, jag visar dig till rummet!", säger hon. Jag blev inte alls förvånad, ännu en sak som är vanlig här om man vill något. I Brasilien behöver man ibland tjata lite för att få som man vill, nu gjorde jag inte det men frågade inte mer heller, allt bara löste sig! Hon visade mig rummet där tre lediga sängar av sex fanns och frågade mig vilken jag ville ha?! :)

Efter att jag funnit min plats, duschat, bytt om och varit på en kort runda med en middag och öl inkluderad var jag tillbaka. Det var spännande att se vilka nya karaktärer man skulle stöta på denna gång. Jag tog något att dricka, satte mig ute vid polen för att surfa lite och efter en stund mötte jag två grabbar som nyfiket började med kallpratet. Det som skilde den ena från den andra var att en kille var stor och den andra spinkig, men också att den större var lugn och trevlig, den spinkiga var nervös. Coolt! Dessa brassar kan lite engelska och tunnisen var väl lite nervös för sin engelska så jag uppmuntrade den istället! Efter en stund kom det fler folk, det var trevligt, men samtidigt en annan energi jag kände som var lite annorlunda. Stilen, kroppsspråken och de blonda slingorna i håret verkade vara mode hos många av dessa unga män här. Jag avslutade snacket och begav mig till andra sidan av hostellet där restaurangen låg. Jag tänkte att jag tar en öl till och kanske något enkelt att äta (igen), inte att jag var hungrig men mest rastlös. En medelåderskvinna som satt vid ett bord själv nära bardisken där jag gjorde minbeställning, hjälpte mig lite då hon förstod att jag slet lite med språket. Hon kunde engelska, så bra! Jag satte mig snett framför och frågade varför hon snackar så bra engelska jag var ju inte van, först grabbarna sedan hon det var en hög andel statistiskt här kände jag! :) Hon var brasse och hade bott i USA ett par år när hon var ung och gick på collage, förklarade hon. Vi satt, åt och fick en del skratt, hon var en rätt enkel, liberal i sinnet och kul person för att jobba statligt, på den Brasilianska skattemyndigheten. Hon pratade på om hur systemet fungerade här och resultatet av den som gav många roliga historier. Hon arbetade med skilsmässor och arv och berättade om hur det kunde göra folk tokiga, vilka som var värst och vem som fick betala mest skatt vid en skilsmässa, enbart för att paret själva inte kunde lösa det. När människor med problem vände sig till staten för hjälp, blev det andra regler. De kunde beskattades för saker de inte väntade och ofta kom det som en överraskning för de flesta, där männen blev tokigast och skapade drama. Det tyckte hon var kul och jag med, men mest om hur hon levde sig in i historieberättandet med kropp och sinne. Hon hade rest mycket så jag sög åt mig alla tips genom att be om namn, email och en lista på allt hon visste. Det gjorde jag med alla som verkade ha intressanta tips för denna resa. Det var fredagkväll och en del folk var på väg ut. Jag blev tillfrågad av ett gäng tjejer och den "spinkiga killen" om jag ville med till en konsert, men kände då inte riktigt någon bra eller för att gå på någon konsert, men det var lugnt, klockan blev ändå nästan tolv och jag kände för att sova i en riktig säng istället.

Vid frukostbordet morgonen därpå såg jag fler folk, igen mest kortklippta killar med sina blonda slingor i håret, fler "vänliga" leenden och ibland även "stirr" i ögonvrån och jag började hajja, ett plus ett. Jag förstod det igår egentligen, men ville inte dra för snabba slutsatser men som nästan alltid, magkänslan har ofta så rätt. Det fanns också ett gäng tjejer, jag sätter mig i närheten, säger "Bom-dia!" och tar ett sup från kaffekoppen. Rätt då kommer skatteindrivaren också från kvällen innan så jag välkomnar henne att sätta sig mittemot och vi börjar snacka om dagen. Hon skulle till en strand med fyra andra till hade hon bestämt och frågar om jag ska bli med. Super jag kommer med men vilka fyra undrade jag först!? Det var tre tjejer och den spinkiga killen från igår med sitt nervösa kroppsspråk. Hmm ok, låter bra. Jag kände ju inte för att vara kvar på hostellet och en strand på ca 30min bort med buss verkade ju super! Vi stack så snart efter att alla gjort sig klara, de andra åkte bil, jag och indrivaren tog bussen och fortsatte snacka skit. "Har du upplevt att det är rätt bögigt på hostellet, undrade jag, eller är det någon mode, stil eller nåt jag inte riktigt fattat med här?" Hon var klar över chocken själv, hon hade samma upplevelse men visste inte riktigt vad det berodde på att det var så koncentrerat. Jag frågade om hon kunnat läsa någonstans att det var ett särskilt "gayvänligt" hostel, var har jag missat det finstilta typ? :P men det var det tydligen inte, det verkade vara en slump bara :)

Här sätter man sig oftast vid en strandbar med utemöbler under palmträd och beställer mat och dricka för att umgås. Det vill säga sällan med en handduk eller solstol på stranden som vi kanske är vana vid. Vi tar in en fiskplatå och en hink med öl. Stället liknar Josefinas i Sthlm och folket likaså, fast ännu mer edgy när det kommer till slisk för att inte gå in på alla detaljer om hur alla männen såg ut. Det är nåt annorlunda med den här staden än vad jag sett innan, tänkte jag.. Struntsamma solen skiner, skön musik är på lagom nivå och stranden bara 50meter ner, fantastiskt! 

Efter att vi tagit en del bilder med någons telefon, gemensammt och ibland två och två, frågde jag en av tjejerna varför den spinkiga typen typ smeker och tar på er alla sådär är det vanligt i Brasilien att ni är så närgångna? "Nej men han är ju gay som de flesta på hostellet". "Ahaaa jaa eeh men vems var telefonen vi tog bilderna med?".. Jag fick svaret svart på vitt senare när vi kom tillbaka till hostellet då hon ropade på mig och visade mig sin Facebook. Dagens bilder var redan upplagda där jag var med och en av de bilder var jag själv och den var upplagd utan att jag fått en förfrågan om det var ok. Allt blev klart, nervositeten dagen innan var inte för engelskan, bilderna på Facebook var för att "visa upp sina vänner" för den kretsen. Fan heller! Detta har blivit för mycket! Jag ropade på honom och beordrade borttagningen av de bilder omedelbart där jag var med. Han bad om ursäkt och gjorde det direkt. Imorgon sticker jag härifrån, tänkte jag drar till någon av alla tips jag har nedskrivna.. Senare på kvällen gick ett par av oss ut för att käka. Jag fick det förklarat och med egna ögon sett hur mycket homosexualitet det var i Fortaleza, där och då. Jag vet inte varför och hur det kan komma sig att nästan alla killar vi såg på gatan, stranden, hostellet hade en sådan stil och det som förvånar är hur det kunde vara så koncentrerat och varför. Jag fick inget klart svar, de flesta var själva förvånade. Jag tappade lite förståelsen för innebörden men men, det var en spänd och annorlunda upplevelse för mig. För att jag ska kunna slappna av och snacka med människor, vill jag inte behöva undra ifall en kille/man är bara vänlig eller vill något annat :) Därför valde jag bestämt att ta mig till busshållplatsen idag för att hinna med en buss till Jericoacoara, en Top 10 sevärdhet i Brasilien. Dock fem timmar bort i "fel" riktning, mot var jag kom ifrån, Belem, men det gjorde inget det skulle vara spännande att se vad som skulle överraska denna gång :) 

Jag har börjat märka hur motivationerna är olika varje gång jag tar mig från ett ställe till ett annat men denna stack nog ut! :) Jag sitter längst bak i bussen redan ett par timmar och det känns som att den har kört på gamla kullstensgator då jag börjar bli spyfärdig, så måste nog avrunda innan det blir kalas här bak! :) 

Få bilder, men fler än 1000 ord till att beskriva.. (nya bilder!)

En het och varm dag, den 29 December (:P) tog jag mig ifrån Amazonas Karibien eller Alter do Chao som det också heter. Jag hade upplevt och andats stället under cirka en veckas tid. Men det är inte hela sanningen, det fanns inte många övernattningsmöjligheter heller vad jag kunde finna och de som fanns, var fullbokade över nyår. Sista kvällen märkte man att staden började fyllas av inhemska turister och det förklarade också att det blev överfullt. Här krävdes lite planering, vilket jag sällan slavade under. Några privata hem hade däremot satt upp lappar om att de hyr ut rum över nyår, men priserna var inte dyra, de var skrattretande i förhållande till vad som är norm, det gav bara ännu mera motivation till att ta tag i saken om att ta sig vidare. Det kanske var lika bra, då jag hade spenderat en tillräcklig tid där så det blev dags att hitta nya pärlor. Jag trivdes bra, men som någon sagt, "ett avsked är alltid sorgligt, men nödvändigt" och så kändes det väl på vägen i taxin mot flygplatsen i Santarem. 

Jag skulle få hjälp med ett strul som skett när jag bokade min flygbiljett någon dag innan. TAM, som är ett stort flygbolag hade strulat till det då jag försökte boka biljett på deras hemsida ett par dagar innan. Vid bokningstillfället, i sista steget efter att jag fyllt i mina betaluppgifter, blev det ett fel där systemet bad om ursäkt och om att jag fick försöka på nytt. Ok, samma sak hände andra gången, så jag tröttnade och gick in på svenska Ticket resor. Jag fick min biljett via dem och det blev "bokat o klart" Sanatarem - Belem 29 December, perfekt! Nu hinner jag lära känna lite nytt folk innan nyår, lagom med tid tänkte jag. Två dagar innan avresa upptäckte jag att flygbolaget debiterat mig för en biljett fastän det hade blivit fel, så nu hade jag betalat för två men bara fått en biljett. Jag bad hostelägaren snällt om han kunde ringa till flygplatsen för att höra hur jag kunde lösa problemet, vilket han snällt gjorde morgonen därpå så fort de öppnat sitt kontor på Santarems flygplats. "Det är lugnt, åk dit en stund innan din avresa så löser dem det" fick han veta i telefonen. Perfekt, jag gjorde det och när jag kom dit så hade jag turen att finna en ung dam som kunde någorlunda engelska. Efter att ha försökt förklara övergripande vad som skett, försöker hon hastigt hjälpa mig och lösa problemet genom att säga; "Jo, men det har med din dåliga internetuppkoppling att göra varför det blev såhär". Det hävdar hon utan att veta vad som egentligen skett och som att det borde rättfärdiga att jag blev debiterad, men utan biljett. Hon fick hjälp av sin kollega, de hittade ingenting utom en bokning som blev avbruten. Nu kunde de plötsligt inte hjälpa mig så mycket mer, för ifall jag hade haft en kopia på kontouttdraget på papper från min bank så kunde hon ordna så pengarna kommer in till mig om en månad (!). "En månad? ok, men jag kan logga in på min bank nu, bara jag kan låna en dator här så kan vi skriva ut allt ni behöver". Jag fick inte låna någon dator. "Hur ska jag annars skriva ut? juste, jag har en dator och en skrivare i min ryggsäck.." Hon förstod att jag blev lite upprörd trots att hon fick se kontouttdraget i min mobil och trodde på mig, men hon behövde belägg på papper. Ok fair enough, jag förstår "om jag kan logga mig in på wifi här så kan jag maila den till dig direkt?". Jag trodde att jag fann lösningen, men nej... finns ingen wifi på Santarems flygplats. Jag fick istället hennes briljanta och återkommande lösning på att jag kunde få jättebra hjälp i Belems flygplats när jag landat, för dem har nämligen wifi och ett större kontor! Aha men i telefon skulle detta kunnat ha lösts här så nu får jag sitta och döda tre timmar till på en flygplats som ser ut att vara lika stor som Skavstas Flygbussterminal.. Men men, efter lite luffande, kaffe, macka och lite "ålande" på parkbänken utanför klev jag på planet och lyfte äntligen mot Belem som tog ca en timma. Precis innan landning, började jag se en väldigt stor och tätbyggd stad med en mängd skyskrapor genom mitt flygplansfönster. Väl i Belem efter en isande flygtur (AC måste jämt maxas i Latinamerika) så beger jag mig mot TAM kontoret, jag ser att det är kö men när jag närmar mig lite till och ser kön, förstår jag hur stor den var, ungefär lite som på Gröna lund i Juli, fast bara två presoner bakom disk med "amanhã" tempo. Nej, tänkte jag, orkar inte detta nu! Jag drar in till stan och finner vart hostellet ligger istället eller inte jag som finner, men taxichauffören som fixade det för 35 Reais. Lätt värt som första gång, även fast bussen in kostar 2,75 Reais. Jag kom dit när det började gå mot kväll. Hostellet låg rätt centralt vad jag förstod, men vad som var utanför och innanför stan var lite svårt att greppa. Husen, byggnaderna och deras skick varierade oavsett hur långt in mot stadskärnan man kom, det var samma skrot och korn, utom skyskraporna som stack upp som maskrosor på en gräsäng. Staden verkade vara byggd för bilar och inte gångtrafikanter. Detta var enkel matematik, fler bilar än gående, bättre bilvägar än trottoarer (ibland såg det inte ut som något fanns där trottoaren naturligt borde fortsätta). Det var stora hål i marken, sprickor och skit överallt, det liknade Bosniens gator rätt efter kriget 96 typ, helt ärligt sönderbombat (ingen bild på det dock).

I Belem finns det hus där det växer träd ur dem, exotiskt!

Det verkade trevlig med blommor vid ingången som stängdes in av två separata och låsta gröna stålgrindar. Jag undrade om det ens var öppet, inget liv hördes men snart kom en ung man ut och släppte in mig, visade mig till rummet där fyra andra unga killar låg i sina sängar och deppade eller halvsov. Vad är detta? Har det hänt nåt? Jag säger Oí!, men får lite mummel tillbaka och känner att detta är mer ett sjukhus än ett kul hostel där man ska träffa glada människor som skall fira nyårsafton 2014 i Belem. Ok, de är ju inte de ända här, finns säkert sköna människor så jag la tanken åt sidan och började göra i ordning mina saker och planera för någon form av en sen middag. Jag gick ut i köket eller det allmänna utrymmet, men fann ingen där heller, spökigt! Konstigt tänker jag och går in igen, "skiter i allt och surfar lite på händelser i staden istället." Just då träffade jag på en snubbe som bodde på samma hostel som jag i Alter do Chao, vi båda visste om att vi skulle till Belem, men inte att vi skulle hamnat på samma ställe! Så vi drog ut och käka och dela upplevelser, han åkte båt i två dygn, jag flög.. Skumma möten sker hela tiden! Dagen efter lämnade han Belem för Rio och jag började få samma tankar, för att inte fira ett deppigt nyår i Brasilien, det hade ju varit riktig ångest! Hostellandan var ju inte den energirikaste jag upplevt, men nu var jag här och hoppades på det bästa. Det blev bättre dagen därpå då det kom nya ansikten! 

Vi blev totalt fem på nyårsaftonen och begav oss mot "Doca", en gammal hamn som byggts om till något modernt med rustika kvarvarande detaljer som båtkranar och lagerplatsen som byggdes om till fina restauranger. Härifrån skulle man ha den bästa utsikten för nyårsraketerna. Raketerna sköts ut från en lastfartyg ett par hundra meter bort från hamnen där tusentals människor var samlade i alla åldrar. Det var ett väl övervakat område, där enbart "städade" folk fick komma in, om de klarade passagen förbi metalldetektorn.. Vi tog plats vid en restaurang för lite mat, dricka och brasiliansk bubbel (!) Det var lika bra för att utanför restaurangens egna avspärrning trängdes folk om plats. Många tog med sig solstolar och picknick för barnen, men faktiskt något härligt med att ha sett den sortens familjeumgänge! Musiken dånade från två håll, då det hölls två konserter/spelningar på två scener parallellt och vi befann oss mellan dessa ungefär för att ha en bra utsikt till fyrverkerierna som skulle äga rum om ca två timmar. 

"Brazilian champagne" smällde till och bubblade vid 12 slaget och den svaldes! Inte den bästa jag provat, men något nytt och ovanligt, Brassarna kan ju inte vara bäst på allt! :) Vi fortsatte en stund till, innan vi begav oss ut i folkmassan, vimlet och trängseln. Jag var glad och önskade alla ett gott nytt år, fick detsamma tillbaka och ibland även med pussar på kinden som är vanligt i Brasilien när man blir introducerad. Vid tretiden var det dags att samla ihop sig i samma klunga och röra sig tillbaka, det gör man lämpligen i sällskap vid denna tidpunkt i större städer. 

Dagen efter var det lite svårt om man ville göra något då allt var stängt som med mat exempelvis. Jag hade nu blivit kompis med Franchesco, en italienargubbe som bott i Saõ Paulo i ca 15 år. Han bodde nu på hostellet över nyår för att komma bort. Han var supersocial och uppförde sig som man gör i 20 årsåldern typ. Hans snackande gjorde att vi fått veta att det fanns mat vid hamnen. Nära platsen vi firade nyårsafton på kvällen innan, fast detta var den "riktiga" hamnen, marknaden där troligen allt möjligt såldes. Det jag såg var allt från från ankor inträngda i burar, liksom höns på varandra i liknande burar, till annat som grönsaker och likaså färdiglagad mat. Man fick välja vad man vill ha på sin tallrik och alla stånd serverade i princip samma sak, som överallt annars jag sett i Brasilien. Är det någon som säljer en viss vara, så gör alla andra det också, ingen vågar vara annorlunda. Det blev bönor, ris, friterad fisk med sallad och en hel del chili ovanpå! Riktigt bra mat dagen efter ett nyårsfirande, trots att jag var övertygad om att jag skulle bli matförgiftad så tog jag chansen och högg i, men med extra chili som en eventuell livräddare. Matförgiftad för att det knappt fanns hygien som det såg ut. Man käkade vid dessa stånd på vad som liknar en bardisk, fast med inkletad och permanent ingrodd gammal mat och olja på som klibba på underarmarna, härligt! Men gott var det och man kände sig nöjd efteråt så jag och "the Italian guy" gick på en matsmältningspromenad genom den tomma staden i solhettan. 

Senare samma kväll insåg jag att det skulle bli tidigt till sängs, man var trött från kvällen innan. Jag var tvungen att göra ett ryck och börja planera nästa drag. Jag fick ju inte någon särskild upplevelse av Belem och ville inte slösa mer än tre, fyra dagar här. Men, jag ska inte döma ut staden helt utifrån det, jag befann mig här mellan jul och nyår, så jag kanske inte fick uppleva den sanna sidan. Det finns även fina parker, mangoträd överallt med frukter under man bara kunde ta och äta! Lika många mangoträd som vi har granar och björk hemma! Utanför staden finns även naturreservat, stränder och sevärda öar ett par timmar bort, men det intresserade inte så mycket då tiden blev knapp och mellandagarna var paralyserande. Det som troligtvis utgör Belems många fina och positiva sidor, har jag tyvärr inte upplevt mycket av utom hamnen på nyår och hamnen dagen efter såklart ;) Jag satte mig därför ner innan läggdags och letade information om det närmaste intressanta knutpunkten. Min grova plan var att ta mig härifrån söderut, längst kusten med buss, för att uppleva vägen ner från bussfönstret och ta mig ner till Rio igen, fast med en del stop. Jag vill stanna på alla dessa omtalade platser på vägen jag fått en massa tips om från människor jag träffat under min resa. 

Jag har länge vetat om att jag skulle hit, men inte att jag skulle direkt hit efter Belem, eftersom det är mer än 1500km och med buss så tar det 24h till Fortaleza (enligt tidtabellen). Det är en annan hyllad och mycket omtyckt kuststad med så mycket fint omkring den. Nu skulle jag tillbaka till det riktiga havet, Atlanten! Jag försökte boka biljetten, den sista som fanns kvar, Torsdagen den 2a Januari, men det ville sig inte, det fanns plötsligt inga kvar! Bussen åkte 07.30 morgonen därpå och jag kände ett måste om att komma på den oavsett. Jag tänkte att jag tar chansen och åker tidigt till bussterminalen för att knipa en biljett om jag har tur. Annars skulle jag behövt vänta till nästa vecka, då helgbiljetterna var slutsålda sedan långt innan. Jag ville inte behöva göra en till "prison break move" likt det som var i Manaus, panik! Jag packade och la mig tidigt. 

Imorse vaknde jag innan 06.00 då jag ställt klockan, jag hade vaknat många gånger då jag drömde bokstavligen hela natten om hur nära jag är på att missa bussen till Bosnien (!) Jag har aldrig åkt buss till Bosnien i mitt liv, men känner ett par hårda killar och tjejer som klarat av denna mödosamma resa på gissningsvis över 50h, men rätta mig om jag har fel! Det var stress att vakna så tidigt, det gick bra, en dusch, kaffe och ut, bara 10 min promenad till busshållplatsen enligt Google maps. Efter att ha följt vägen, hamnade jag mitt i ingenstans, men en förbipasserande buss stannade vid rött och jag frågade "Eeh, Señor, de donde es eeh ônibus terminal?" Han svarade att jag kunde hoppa på, han förstod vart jag ville! Perfect, I made it! 5 min till så var jag framme, knep en biljett av två och var klar för "Go"! Varför de hade två biljetter vid disken och inga på nätet var oklart, men jag behövde inte veta, jag visste att jag skulle på bussen mot Fortaleza! På bussterminaler fanns det några kaféer som serverade lite olika mackor (obs! olika, till skillnad från vad jag sa innan om att utbudet brukar vara densamma:). Jag hade en stund till att döda så jag försökte köpa mig en form av pirog eller nåt till frukost. Det såg gott ut, det fanns olika piroger med olika fyllningar. Jag gjorde det klart för honom "Amigo! Isso, sem carne, solo com queijo! Bom?" - utan kött, bara ost. Lugnt, han fixar! En varm pirog och nypressad passionsfruktjuice på ingång, perfekt, bara att pirogen råkade va med skinka. Amigo! vad är detta? Han svarar, skinka! Så vad är skinka, kött eller inte? Han tyckte det bara var skinka, men han hajja, så han skulle hitta en annan och han gick tillbaka med min uppvärmda pirog och la tillbaka den i kyldiskens skyltfönster och frågar om jag vill ha en med kyckling istället :) "Det går bra, jag tar cashen tillbaka, Amigo" Jag dricker upp min juice, tiden blev ändå inne för avresa. 

Nu sitter jag på bussen, efter två längre stopp för mat. Klockan är snart 23.00 och det betyder att det är ca nio timmar kvar till att sova exempelvis eller döda tid genom att skriva. Jag har haft tid att sova, lyssna på musik, men framförallt, tid till att reflektera över allt som skett, det behövdes tyckte jag och lite därför också jag valt bort att flyga igen. Nu ska jag sova, det är becksvart och jag är inte trött bara skakig av bussens goda vibrationer mot Fortaleza ;)

Ps.

Kommer kanske uppdatera med fler bilder på denna post, då jag hoppas på att få ett par under dagarna från andra som fotat mer, så håll utkik och gott nytt på er i den "varma" vintern, era pingviner! 

Som kapten säger, Arrrgh! Och ni 'Aye aye' som nyårslöfte om att kommentera mera, för de som inte har! 

Nyår fortsättning!