Få bilder, men fler än 1000 ord till att beskriva.. (nya bilder!)

En het och varm dag, den 29 December (:P) tog jag mig ifrån Amazonas Karibien eller Alter do Chao som det också heter. Jag hade upplevt och andats stället under cirka en veckas tid. Men det är inte hela sanningen, det fanns inte många övernattningsmöjligheter heller vad jag kunde finna och de som fanns, var fullbokade över nyår. Sista kvällen märkte man att staden började fyllas av inhemska turister och det förklarade också att det blev överfullt. Här krävdes lite planering, vilket jag sällan slavade under. Några privata hem hade däremot satt upp lappar om att de hyr ut rum över nyår, men priserna var inte dyra, de var skrattretande i förhållande till vad som är norm, det gav bara ännu mera motivation till att ta tag i saken om att ta sig vidare. Det kanske var lika bra, då jag hade spenderat en tillräcklig tid där så det blev dags att hitta nya pärlor. Jag trivdes bra, men som någon sagt, "ett avsked är alltid sorgligt, men nödvändigt" och så kändes det väl på vägen i taxin mot flygplatsen i Santarem. 

Jag skulle få hjälp med ett strul som skett när jag bokade min flygbiljett någon dag innan. TAM, som är ett stort flygbolag hade strulat till det då jag försökte boka biljett på deras hemsida ett par dagar innan. Vid bokningstillfället, i sista steget efter att jag fyllt i mina betaluppgifter, blev det ett fel där systemet bad om ursäkt och om att jag fick försöka på nytt. Ok, samma sak hände andra gången, så jag tröttnade och gick in på svenska Ticket resor. Jag fick min biljett via dem och det blev "bokat o klart" Sanatarem - Belem 29 December, perfekt! Nu hinner jag lära känna lite nytt folk innan nyår, lagom med tid tänkte jag. Två dagar innan avresa upptäckte jag att flygbolaget debiterat mig för en biljett fastän det hade blivit fel, så nu hade jag betalat för två men bara fått en biljett. Jag bad hostelägaren snällt om han kunde ringa till flygplatsen för att höra hur jag kunde lösa problemet, vilket han snällt gjorde morgonen därpå så fort de öppnat sitt kontor på Santarems flygplats. "Det är lugnt, åk dit en stund innan din avresa så löser dem det" fick han veta i telefonen. Perfekt, jag gjorde det och när jag kom dit så hade jag turen att finna en ung dam som kunde någorlunda engelska. Efter att ha försökt förklara övergripande vad som skett, försöker hon hastigt hjälpa mig och lösa problemet genom att säga; "Jo, men det har med din dåliga internetuppkoppling att göra varför det blev såhär". Det hävdar hon utan att veta vad som egentligen skett och som att det borde rättfärdiga att jag blev debiterad, men utan biljett. Hon fick hjälp av sin kollega, de hittade ingenting utom en bokning som blev avbruten. Nu kunde de plötsligt inte hjälpa mig så mycket mer, för ifall jag hade haft en kopia på kontouttdraget på papper från min bank så kunde hon ordna så pengarna kommer in till mig om en månad (!). "En månad? ok, men jag kan logga in på min bank nu, bara jag kan låna en dator här så kan vi skriva ut allt ni behöver". Jag fick inte låna någon dator. "Hur ska jag annars skriva ut? juste, jag har en dator och en skrivare i min ryggsäck.." Hon förstod att jag blev lite upprörd trots att hon fick se kontouttdraget i min mobil och trodde på mig, men hon behövde belägg på papper. Ok fair enough, jag förstår "om jag kan logga mig in på wifi här så kan jag maila den till dig direkt?". Jag trodde att jag fann lösningen, men nej... finns ingen wifi på Santarems flygplats. Jag fick istället hennes briljanta och återkommande lösning på att jag kunde få jättebra hjälp i Belems flygplats när jag landat, för dem har nämligen wifi och ett större kontor! Aha men i telefon skulle detta kunnat ha lösts här så nu får jag sitta och döda tre timmar till på en flygplats som ser ut att vara lika stor som Skavstas Flygbussterminal.. Men men, efter lite luffande, kaffe, macka och lite "ålande" på parkbänken utanför klev jag på planet och lyfte äntligen mot Belem som tog ca en timma. Precis innan landning, började jag se en väldigt stor och tätbyggd stad med en mängd skyskrapor genom mitt flygplansfönster. Väl i Belem efter en isande flygtur (AC måste jämt maxas i Latinamerika) så beger jag mig mot TAM kontoret, jag ser att det är kö men när jag närmar mig lite till och ser kön, förstår jag hur stor den var, ungefär lite som på Gröna lund i Juli, fast bara två presoner bakom disk med "amanhã" tempo. Nej, tänkte jag, orkar inte detta nu! Jag drar in till stan och finner vart hostellet ligger istället eller inte jag som finner, men taxichauffören som fixade det för 35 Reais. Lätt värt som första gång, även fast bussen in kostar 2,75 Reais. Jag kom dit när det började gå mot kväll. Hostellet låg rätt centralt vad jag förstod, men vad som var utanför och innanför stan var lite svårt att greppa. Husen, byggnaderna och deras skick varierade oavsett hur långt in mot stadskärnan man kom, det var samma skrot och korn, utom skyskraporna som stack upp som maskrosor på en gräsäng. Staden verkade vara byggd för bilar och inte gångtrafikanter. Detta var enkel matematik, fler bilar än gående, bättre bilvägar än trottoarer (ibland såg det inte ut som något fanns där trottoaren naturligt borde fortsätta). Det var stora hål i marken, sprickor och skit överallt, det liknade Bosniens gator rätt efter kriget 96 typ, helt ärligt sönderbombat (ingen bild på det dock).

I Belem finns det hus där det växer träd ur dem, exotiskt!

Det verkade trevlig med blommor vid ingången som stängdes in av två separata och låsta gröna stålgrindar. Jag undrade om det ens var öppet, inget liv hördes men snart kom en ung man ut och släppte in mig, visade mig till rummet där fyra andra unga killar låg i sina sängar och deppade eller halvsov. Vad är detta? Har det hänt nåt? Jag säger Oí!, men får lite mummel tillbaka och känner att detta är mer ett sjukhus än ett kul hostel där man ska träffa glada människor som skall fira nyårsafton 2014 i Belem. Ok, de är ju inte de ända här, finns säkert sköna människor så jag la tanken åt sidan och började göra i ordning mina saker och planera för någon form av en sen middag. Jag gick ut i köket eller det allmänna utrymmet, men fann ingen där heller, spökigt! Konstigt tänker jag och går in igen, "skiter i allt och surfar lite på händelser i staden istället." Just då träffade jag på en snubbe som bodde på samma hostel som jag i Alter do Chao, vi båda visste om att vi skulle till Belem, men inte att vi skulle hamnat på samma ställe! Så vi drog ut och käka och dela upplevelser, han åkte båt i två dygn, jag flög.. Skumma möten sker hela tiden! Dagen efter lämnade han Belem för Rio och jag började få samma tankar, för att inte fira ett deppigt nyår i Brasilien, det hade ju varit riktig ångest! Hostellandan var ju inte den energirikaste jag upplevt, men nu var jag här och hoppades på det bästa. Det blev bättre dagen därpå då det kom nya ansikten! 

Vi blev totalt fem på nyårsaftonen och begav oss mot "Doca", en gammal hamn som byggts om till något modernt med rustika kvarvarande detaljer som båtkranar och lagerplatsen som byggdes om till fina restauranger. Härifrån skulle man ha den bästa utsikten för nyårsraketerna. Raketerna sköts ut från en lastfartyg ett par hundra meter bort från hamnen där tusentals människor var samlade i alla åldrar. Det var ett väl övervakat område, där enbart "städade" folk fick komma in, om de klarade passagen förbi metalldetektorn.. Vi tog plats vid en restaurang för lite mat, dricka och brasiliansk bubbel (!) Det var lika bra för att utanför restaurangens egna avspärrning trängdes folk om plats. Många tog med sig solstolar och picknick för barnen, men faktiskt något härligt med att ha sett den sortens familjeumgänge! Musiken dånade från två håll, då det hölls två konserter/spelningar på två scener parallellt och vi befann oss mellan dessa ungefär för att ha en bra utsikt till fyrverkerierna som skulle äga rum om ca två timmar. 

"Brazilian champagne" smällde till och bubblade vid 12 slaget och den svaldes! Inte den bästa jag provat, men något nytt och ovanligt, Brassarna kan ju inte vara bäst på allt! :) Vi fortsatte en stund till, innan vi begav oss ut i folkmassan, vimlet och trängseln. Jag var glad och önskade alla ett gott nytt år, fick detsamma tillbaka och ibland även med pussar på kinden som är vanligt i Brasilien när man blir introducerad. Vid tretiden var det dags att samla ihop sig i samma klunga och röra sig tillbaka, det gör man lämpligen i sällskap vid denna tidpunkt i större städer. 

Dagen efter var det lite svårt om man ville göra något då allt var stängt som med mat exempelvis. Jag hade nu blivit kompis med Franchesco, en italienargubbe som bott i Saõ Paulo i ca 15 år. Han bodde nu på hostellet över nyår för att komma bort. Han var supersocial och uppförde sig som man gör i 20 årsåldern typ. Hans snackande gjorde att vi fått veta att det fanns mat vid hamnen. Nära platsen vi firade nyårsafton på kvällen innan, fast detta var den "riktiga" hamnen, marknaden där troligen allt möjligt såldes. Det jag såg var allt från från ankor inträngda i burar, liksom höns på varandra i liknande burar, till annat som grönsaker och likaså färdiglagad mat. Man fick välja vad man vill ha på sin tallrik och alla stånd serverade i princip samma sak, som överallt annars jag sett i Brasilien. Är det någon som säljer en viss vara, så gör alla andra det också, ingen vågar vara annorlunda. Det blev bönor, ris, friterad fisk med sallad och en hel del chili ovanpå! Riktigt bra mat dagen efter ett nyårsfirande, trots att jag var övertygad om att jag skulle bli matförgiftad så tog jag chansen och högg i, men med extra chili som en eventuell livräddare. Matförgiftad för att det knappt fanns hygien som det såg ut. Man käkade vid dessa stånd på vad som liknar en bardisk, fast med inkletad och permanent ingrodd gammal mat och olja på som klibba på underarmarna, härligt! Men gott var det och man kände sig nöjd efteråt så jag och "the Italian guy" gick på en matsmältningspromenad genom den tomma staden i solhettan. 

Senare samma kväll insåg jag att det skulle bli tidigt till sängs, man var trött från kvällen innan. Jag var tvungen att göra ett ryck och börja planera nästa drag. Jag fick ju inte någon särskild upplevelse av Belem och ville inte slösa mer än tre, fyra dagar här. Men, jag ska inte döma ut staden helt utifrån det, jag befann mig här mellan jul och nyår, så jag kanske inte fick uppleva den sanna sidan. Det finns även fina parker, mangoträd överallt med frukter under man bara kunde ta och äta! Lika många mangoträd som vi har granar och björk hemma! Utanför staden finns även naturreservat, stränder och sevärda öar ett par timmar bort, men det intresserade inte så mycket då tiden blev knapp och mellandagarna var paralyserande. Det som troligtvis utgör Belems många fina och positiva sidor, har jag tyvärr inte upplevt mycket av utom hamnen på nyår och hamnen dagen efter såklart ;) Jag satte mig därför ner innan läggdags och letade information om det närmaste intressanta knutpunkten. Min grova plan var att ta mig härifrån söderut, längst kusten med buss, för att uppleva vägen ner från bussfönstret och ta mig ner till Rio igen, fast med en del stop. Jag vill stanna på alla dessa omtalade platser på vägen jag fått en massa tips om från människor jag träffat under min resa. 

Jag har länge vetat om att jag skulle hit, men inte att jag skulle direkt hit efter Belem, eftersom det är mer än 1500km och med buss så tar det 24h till Fortaleza (enligt tidtabellen). Det är en annan hyllad och mycket omtyckt kuststad med så mycket fint omkring den. Nu skulle jag tillbaka till det riktiga havet, Atlanten! Jag försökte boka biljetten, den sista som fanns kvar, Torsdagen den 2a Januari, men det ville sig inte, det fanns plötsligt inga kvar! Bussen åkte 07.30 morgonen därpå och jag kände ett måste om att komma på den oavsett. Jag tänkte att jag tar chansen och åker tidigt till bussterminalen för att knipa en biljett om jag har tur. Annars skulle jag behövt vänta till nästa vecka, då helgbiljetterna var slutsålda sedan långt innan. Jag ville inte behöva göra en till "prison break move" likt det som var i Manaus, panik! Jag packade och la mig tidigt. 

Imorse vaknde jag innan 06.00 då jag ställt klockan, jag hade vaknat många gånger då jag drömde bokstavligen hela natten om hur nära jag är på att missa bussen till Bosnien (!) Jag har aldrig åkt buss till Bosnien i mitt liv, men känner ett par hårda killar och tjejer som klarat av denna mödosamma resa på gissningsvis över 50h, men rätta mig om jag har fel! Det var stress att vakna så tidigt, det gick bra, en dusch, kaffe och ut, bara 10 min promenad till busshållplatsen enligt Google maps. Efter att ha följt vägen, hamnade jag mitt i ingenstans, men en förbipasserande buss stannade vid rött och jag frågade "Eeh, Señor, de donde es eeh ônibus terminal?" Han svarade att jag kunde hoppa på, han förstod vart jag ville! Perfect, I made it! 5 min till så var jag framme, knep en biljett av två och var klar för "Go"! Varför de hade två biljetter vid disken och inga på nätet var oklart, men jag behövde inte veta, jag visste att jag skulle på bussen mot Fortaleza! På bussterminaler fanns det några kaféer som serverade lite olika mackor (obs! olika, till skillnad från vad jag sa innan om att utbudet brukar vara densamma:). Jag hade en stund till att döda så jag försökte köpa mig en form av pirog eller nåt till frukost. Det såg gott ut, det fanns olika piroger med olika fyllningar. Jag gjorde det klart för honom "Amigo! Isso, sem carne, solo com queijo! Bom?" - utan kött, bara ost. Lugnt, han fixar! En varm pirog och nypressad passionsfruktjuice på ingång, perfekt, bara att pirogen råkade va med skinka. Amigo! vad är detta? Han svarar, skinka! Så vad är skinka, kött eller inte? Han tyckte det bara var skinka, men han hajja, så han skulle hitta en annan och han gick tillbaka med min uppvärmda pirog och la tillbaka den i kyldiskens skyltfönster och frågar om jag vill ha en med kyckling istället :) "Det går bra, jag tar cashen tillbaka, Amigo" Jag dricker upp min juice, tiden blev ändå inne för avresa. 

Nu sitter jag på bussen, efter två längre stopp för mat. Klockan är snart 23.00 och det betyder att det är ca nio timmar kvar till att sova exempelvis eller döda tid genom att skriva. Jag har haft tid att sova, lyssna på musik, men framförallt, tid till att reflektera över allt som skett, det behövdes tyckte jag och lite därför också jag valt bort att flyga igen. Nu ska jag sova, det är becksvart och jag är inte trött bara skakig av bussens goda vibrationer mot Fortaleza ;)

Ps.

Kommer kanske uppdatera med fler bilder på denna post, då jag hoppas på att få ett par under dagarna från andra som fotat mer, så håll utkik och gott nytt på er i den "varma" vintern, era pingviner! 

Som kapten säger, Arrrgh! Och ni 'Aye aye' som nyårslöfte om att kommentera mera, för de som inte har! 

Nyår fortsättning!