Fortageyza

Nu hade jag ingen anledning att vara bekväm och ta en taxi. En sak är kanske att åka taxi från flygplatsen, eller om jag hade kommit fram med bussen på natten, men nu backpackar jag där viss möda naturligt bör ingå! Klockan är tolv mitt på dagen och resan från Belem till Fortaleza tog totalt nästan 30 timmar. Det låter mycket och det är mycket, men sanningen är att bussen var mycket bekväm! Sittplatserna var nästan som fåtöljer med stort benutrymme och benstöd när man fällde ner ryggstödet! Inget att klaga på, man kunde nästan ligga ner. När jag kom fram ville jag utmana mig själv och finna fram med kommunaltrafiken till en okänd slutdestination. Okänd, för att jag då inte visste var jag skulle bo eller vad som var ledigt. Jag frågade vilken buss som kunde ta mig till centrum och fick ett svar nedskrivet på en lapp, vad hon mer sa var bara in genom den ena nickandes "Sim!" och ut genom andra! :) Jag fann bussen som åkte förbi centrum, så jag frågade chauffören om hur lång tid vi skulle vara i centrum, han rabblade något, jag uppfattade siffran sju och tio och drog slutsatsen! 

När jag kliver av bussen cirka tio minuter senare (där för övrigt många gick av) i kaoset, försöker jag hitta någonstans att käka eller ett internetkafé, vad som kom först var mindre viktigt. Efter en stunds yrande med mitt rygglast och hjälplösa tips, finner jag en av alla standardställen som finns överallt i Brasilien och som jag oftast käkar på, "no kilo" en typ av buffé. Man tar det man gillar, väger maten och betalar för mängden mat man käkar, bästa! Jag gick in på ett ställe som verkade schyst för jag inte kunde hålla mig längre för hungern. Väl inne ser jag något alla känner igen när de reser, den eftertraktade "WiFi" symbolen - två i ett, Jackpot! Jag hämtar mat, massa sallad, fisk och ris med bönor (standard hehe) och finner precis ett ledigt bord där en kvinna reste sig sakta upp med vad såg ut att vara effekten av en matkoma. Jag väntade spänt på att få sätta mig där och hugga i. Väl ledigt, slängde jag av mig ryggsäckarna på stolen bredvid och flyttade på "griseriet" runtom på bordet så jag kunde få plats för att käka. Jag hittar ett välbehövligt strömuttag en armslängd ifrån och börjar fylla magen med massa gott toppat med chilisås. Adressen till något hostel hade jag inte och till min "stora förvåning" så var internetuppkopplingen i hastighet för att läsa email typ. Ingen webbsida kunde öppnas, men Google maps pekade snabbt ut var det fanns hostel och vad dessa fått för betyg av dess gäster. 4,4 av 5 lät ju som himlen, dessutom bara 33min promenad! Ok, jag har ju alltid ryggsäckar som faktiskt väger och det var stekhett, men vad gör det jag behövde ändå röra på mig efter 30 timmar fast på en plats i en buss, så det blev träning efter maten! Hostellet låg mycket nära stranden och området här var fint med lyxiga skyskrapor, schyssta butiksståk och nästan bara vita människor plötsligt! Annorlunda mot var jag kom ifrån, norra Brasilien där i princip alla är "indianmörka". Väl framme var jag rätt slut, med ca 18 kilo totalt på ryggen och Havaianas på fötterna, var det skönt att komma fram dit Google maps denna gång tog mig rätt..

"Vi har inga platser, det är fullbokat överallt". Jag skulle precis fråga om de hade tips på något annat närliggande ställe, då samma kvinna i receptionen gör en 180 vändning 25 sekunder senare och säger, "Vi har sängar lediga, 42R/natt!" Perfekt, jag tar två! "Kom med här, jag visar dig till rummet!", säger hon. Jag blev inte alls förvånad, ännu en sak som är vanlig här om man vill något. I Brasilien behöver man ibland tjata lite för att få som man vill, nu gjorde jag inte det men frågade inte mer heller, allt bara löste sig! Hon visade mig rummet där tre lediga sängar av sex fanns och frågade mig vilken jag ville ha?! :)

Efter att jag funnit min plats, duschat, bytt om och varit på en kort runda med en middag och öl inkluderad var jag tillbaka. Det var spännande att se vilka nya karaktärer man skulle stöta på denna gång. Jag tog något att dricka, satte mig ute vid polen för att surfa lite och efter en stund mötte jag två grabbar som nyfiket började med kallpratet. Det som skilde den ena från den andra var att en kille var stor och den andra spinkig, men också att den större var lugn och trevlig, den spinkiga var nervös. Coolt! Dessa brassar kan lite engelska och tunnisen var väl lite nervös för sin engelska så jag uppmuntrade den istället! Efter en stund kom det fler folk, det var trevligt, men samtidigt en annan energi jag kände som var lite annorlunda. Stilen, kroppsspråken och de blonda slingorna i håret verkade vara mode hos många av dessa unga män här. Jag avslutade snacket och begav mig till andra sidan av hostellet där restaurangen låg. Jag tänkte att jag tar en öl till och kanske något enkelt att äta (igen), inte att jag var hungrig men mest rastlös. En medelåderskvinna som satt vid ett bord själv nära bardisken där jag gjorde minbeställning, hjälpte mig lite då hon förstod att jag slet lite med språket. Hon kunde engelska, så bra! Jag satte mig snett framför och frågade varför hon snackar så bra engelska jag var ju inte van, först grabbarna sedan hon det var en hög andel statistiskt här kände jag! :) Hon var brasse och hade bott i USA ett par år när hon var ung och gick på collage, förklarade hon. Vi satt, åt och fick en del skratt, hon var en rätt enkel, liberal i sinnet och kul person för att jobba statligt, på den Brasilianska skattemyndigheten. Hon pratade på om hur systemet fungerade här och resultatet av den som gav många roliga historier. Hon arbetade med skilsmässor och arv och berättade om hur det kunde göra folk tokiga, vilka som var värst och vem som fick betala mest skatt vid en skilsmässa, enbart för att paret själva inte kunde lösa det. När människor med problem vände sig till staten för hjälp, blev det andra regler. De kunde beskattades för saker de inte väntade och ofta kom det som en överraskning för de flesta, där männen blev tokigast och skapade drama. Det tyckte hon var kul och jag med, men mest om hur hon levde sig in i historieberättandet med kropp och sinne. Hon hade rest mycket så jag sög åt mig alla tips genom att be om namn, email och en lista på allt hon visste. Det gjorde jag med alla som verkade ha intressanta tips för denna resa. Det var fredagkväll och en del folk var på väg ut. Jag blev tillfrågad av ett gäng tjejer och den "spinkiga killen" om jag ville med till en konsert, men kände då inte riktigt någon bra eller för att gå på någon konsert, men det var lugnt, klockan blev ändå nästan tolv och jag kände för att sova i en riktig säng istället.

Vid frukostbordet morgonen därpå såg jag fler folk, igen mest kortklippta killar med sina blonda slingor i håret, fler "vänliga" leenden och ibland även "stirr" i ögonvrån och jag började hajja, ett plus ett. Jag förstod det igår egentligen, men ville inte dra för snabba slutsatser men som nästan alltid, magkänslan har ofta så rätt. Det fanns också ett gäng tjejer, jag sätter mig i närheten, säger "Bom-dia!" och tar ett sup från kaffekoppen. Rätt då kommer skatteindrivaren också från kvällen innan så jag välkomnar henne att sätta sig mittemot och vi börjar snacka om dagen. Hon skulle till en strand med fyra andra till hade hon bestämt och frågar om jag ska bli med. Super jag kommer med men vilka fyra undrade jag först!? Det var tre tjejer och den spinkiga killen från igår med sitt nervösa kroppsspråk. Hmm ok, låter bra. Jag kände ju inte för att vara kvar på hostellet och en strand på ca 30min bort med buss verkade ju super! Vi stack så snart efter att alla gjort sig klara, de andra åkte bil, jag och indrivaren tog bussen och fortsatte snacka skit. "Har du upplevt att det är rätt bögigt på hostellet, undrade jag, eller är det någon mode, stil eller nåt jag inte riktigt fattat med här?" Hon var klar över chocken själv, hon hade samma upplevelse men visste inte riktigt vad det berodde på att det var så koncentrerat. Jag frågade om hon kunnat läsa någonstans att det var ett särskilt "gayvänligt" hostel, var har jag missat det finstilta typ? :P men det var det tydligen inte, det verkade vara en slump bara :)

Här sätter man sig oftast vid en strandbar med utemöbler under palmträd och beställer mat och dricka för att umgås. Det vill säga sällan med en handduk eller solstol på stranden som vi kanske är vana vid. Vi tar in en fiskplatå och en hink med öl. Stället liknar Josefinas i Sthlm och folket likaså, fast ännu mer edgy när det kommer till slisk för att inte gå in på alla detaljer om hur alla männen såg ut. Det är nåt annorlunda med den här staden än vad jag sett innan, tänkte jag.. Struntsamma solen skiner, skön musik är på lagom nivå och stranden bara 50meter ner, fantastiskt! 

Efter att vi tagit en del bilder med någons telefon, gemensammt och ibland två och två, frågde jag en av tjejerna varför den spinkiga typen typ smeker och tar på er alla sådär är det vanligt i Brasilien att ni är så närgångna? "Nej men han är ju gay som de flesta på hostellet". "Ahaaa jaa eeh men vems var telefonen vi tog bilderna med?".. Jag fick svaret svart på vitt senare när vi kom tillbaka till hostellet då hon ropade på mig och visade mig sin Facebook. Dagens bilder var redan upplagda där jag var med och en av de bilder var jag själv och den var upplagd utan att jag fått en förfrågan om det var ok. Allt blev klart, nervositeten dagen innan var inte för engelskan, bilderna på Facebook var för att "visa upp sina vänner" för den kretsen. Fan heller! Detta har blivit för mycket! Jag ropade på honom och beordrade borttagningen av de bilder omedelbart där jag var med. Han bad om ursäkt och gjorde det direkt. Imorgon sticker jag härifrån, tänkte jag drar till någon av alla tips jag har nedskrivna.. Senare på kvällen gick ett par av oss ut för att käka. Jag fick det förklarat och med egna ögon sett hur mycket homosexualitet det var i Fortaleza, där och då. Jag vet inte varför och hur det kan komma sig att nästan alla killar vi såg på gatan, stranden, hostellet hade en sådan stil och det som förvånar är hur det kunde vara så koncentrerat och varför. Jag fick inget klart svar, de flesta var själva förvånade. Jag tappade lite förståelsen för innebörden men men, det var en spänd och annorlunda upplevelse för mig. För att jag ska kunna slappna av och snacka med människor, vill jag inte behöva undra ifall en kille/man är bara vänlig eller vill något annat :) Därför valde jag bestämt att ta mig till busshållplatsen idag för att hinna med en buss till Jericoacoara, en Top 10 sevärdhet i Brasilien. Dock fem timmar bort i "fel" riktning, mot var jag kom ifrån, Belem, men det gjorde inget det skulle vara spännande att se vad som skulle överraska denna gång :) 

Jag har börjat märka hur motivationerna är olika varje gång jag tar mig från ett ställe till ett annat men denna stack nog ut! :) Jag sitter längst bak i bussen redan ett par timmar och det känns som att den har kört på gamla kullstensgator då jag börjar bli spyfärdig, så måste nog avrunda innan det blir kalas här bak! :)