Natal - Rest in Pipa

Kan det vara så att det vi gillar med bastu, solarium och värme hemma när vi har det kallt, att folk här gillar precis tvärtom, skitkallt! Varje buss jag sitter på har jag jacka och långbyxor på, en flaska vatten för halsen torkar var tredje sekund och hopp om att inte bli förkyld igen i tre veckor. Att försöka få chauffören att förstå att det är obehagligt kallt hjälper inte. Jag avläser nu 18-19 grader inställd temperatur genom gången in till chaufförens bås och kontrollpanel trots att jag bad snällt om att ändra. Den inställda temperaturen kanske inte i sig är problemet, utan snarare den iskalla luften som penetrerar gångarna och således huvet, armarna och luftgångarna. Jag har tagit upp detta innan men nu har det dragit ner på humöret och irritationen ligger i luften. Det är inte bara jag, de flesta har med sig varmare kläder, täcken och annat och det känns så onödigt bara. Det är varmt ute men jag sitter såhär varje bussresa jag tar.. 

Hurusom, mycket har hänt under bara en vecka att jag inte hunnit skriva eller anteckna. Bussen jag sitter på är lite för långt fram i tiden så jag avslöjar inget än utan håller mig till min händelselinje.

Bussen ifrån Fortaleza dit jag återigen kom från Jericoacoara var sen. Tio minuter sa dem, tio minuter till och så lite till, den är snart här, närsomhelst! "Oí, när är bussen här, kom igen nu!?" Max tio minuter till sades det och strax efterpå så erbjöd dem vatten på flaska, GRATIS! Det poängterades som att det var så värt att vänta, ett plåster på såren så vi skrattade åt det i ca trettio minuter till innan bussen kom efter totalt två timmars försening.

Titta, vatten, GRATIIIISS!!

Vi kom fram mitt i natten, reskamraten var jämt påläst med sin Lonelyplanet i fickan eller väskan inte ens taxichauffören kunde blåsa oss på 5R mer fast han försökte för en resa från busshållplatsen till Ponta Negra i Natal. Jag såg mig omkring under resan, Natal är en modern och fin stad. Skillnaderna uppstår då man börjar röra sig längre nedåt i landet, städerna ser något snyggare och mer ordnade än norrut. Vid Ponta Negra som är strandområdet och rätt centralt i Natal, bad vi taxichauffören ta oss runt omkring ett par uteställen och barer där vi skulle finna vår "Pousada" eller ett hostel. Det förstnämnda är en mellanting mellan ett litet hotell och hostel och är ett vanligt övernattningsställe i Brasilien. De kan dock vara i överkant ibland om man så vill när det kommer till lyx och inredning speciellt vid fina stränder och rika områden, så kan de se ut som fantastiska trädgårdar utanför med många fina detaljer i trä och annat naturmaterial av det jag sett. Vi fann vårt ställe efter många om och men, så taxinotan dubblerades bara för att vi cirkulerade i området och han ville finna den bästa möjliga övernattningen, jag ville bara sova. Istället gick vi ut en sväng för att spana in krokarna efter att vi slängt av oss sakerna i pousadan nästan klockan tre på morgonen. Vi insåg rätt snabbt att kvällen började att dö ut så vi drog oss tillbaka för ett par timmar sömn.

Älskar att vakna på ett nytt ställe just för att se hur frukosten kommer att överraska, bra som dåligt. Det som är typiskt överallt är att det alltid finns frukter uppskurna och ju längre norrut i landet, desto mindre annat än frukt får du. Jo kaffe med socker, vit fralla med smör.. och kakor kanske. Söderut kommer äggen, ostarna, skinkan och sylt och faktiskt kaffe utan socker blir mer vanligt så jag dricker tre fyra koppar för att kompensera tidigare förluster. 

Vi drog ner till stranden, längs bort för att där var det bäst enligt min kompis som hört det från någon. Så var förstås inte fallet, men promenaden på några kilometer var ändå härligt. Det som saknades just här var ordentlig mat, så jag tog en kokosvatten och en grillad ost, som faktiskt påminner något om halloumi. Det som jag gillade med den här snubben är att han älskade mat precis som jag, han var också italienare som min tidigare vän, men bosatt i en av de södra tysktalande länderna. Vi åt alltid gott och av en slump fann vi "the place" som dessutom låg nära vår pousada, en italiensk restaurang som hade mycket goda pizzor och annat. Det var en flaska vin varje kväll med förrätt och en espresso med en brasiliansk grappa till som inte var så dum faktiskt, värd att prova! Vi kom som sagt att återkomma och var väl välkomna de andra två kvällarna också. Med honom levde jag ett stekigare backpackerliv, men det gjorde inget, kontrasterna och planlösheten låg bakom det och det störde inte. Vi blev rekommenderade att gå till en populär nattklubb tredje och sista kvällen. Vi hade gått till Natals mest kända galleria, Midway för att klippas och köpa lite kläder. Nattklubben var rätt ok, live musik till en början men sedan mer drag för att avrundas med samba och annat lokalt ljud. Det var trevligt, inte när man skulle ut dock, eftersom notan betalades likt man gör på Vapiano, med ett lånekort som man använder till att betala drinkar och den minns bättre alla ordrar än man själv gör.. Kvällen avslutades genom att hänga i gryningen med andra fyllon och snacka skit en liten stund, jag sa adjö efter en liten stund, jag ville uppleva ännu en ny frukost! 

Vi skildes åt rätt efter frukosten, hans taxi till flygplatsen väntade utanför som skulle ta honom närmare Fernando de Noronha och min minibuss med andra turister tog mig efter en timmas färd med korta stop till Pipa. Stoppen var mest för sevärdheten och utsikterna, väl framme visste jag bara en sak, jag skulle till en pousada en vän av en vän rekommenderade en tid innan min avresa av en slump. Jag visste bara vad ägarens namn av pousadan var och att den låg intill havet med bara tre "väggar", den fjärde fanns inte, det var havet. Jag käkade upp min fisksoppa på en strandbar jag fann snabbt då skyfallet börjat ösa och som varade en kort stund stund. Jag frågade mig för om pousadan och efter fyra försök så förstod en konstnär som visade upp sin målning "live" för mig medan jag åt, vad jag frågade efter. 

Det fanns bara en liten lägenhet kvar, en av de största och den finaste de hade, den var rätt ovanför baren med uteplats, kök gemensamt utrymme med soffor och en dubbelsäng med badrum intill. Jag klippte till och gjorde inget den dagen eller natten i staden, utan kopplade av mest på stället. Det var en härlig känsla att få bosätta sig där åtminstone en natt eftersom det var mycket som var speciellt med stället men även en lugn som dominerade då den låg en bit utanför stadspulsen. Allt var byggt i trä och i linje med naturen omkring med många fina detaljer. Dock var det dyrt för en person att övernatta, även om jag fick ett bra pris. Här var inte många backpackers, detta var mer ett ställe för par och andra som ville få något utöver det vanlig. Jag ville sova till ljudet av havet, utan fönster eller AC, helt naturligt och vakna till en frukost, till ljudet av havet, utanför. 

Jag fick det jag ville och fann samtidigt ett hostel ett stenkast bort längst med stranden och sedan uppför bergen. Jag fick skynda mig, tidvattnet gjorde så att man vissa tider på dygnet inte kunde röra sig längst stranden, men det fanns det tidtabell för, lika exakt som tågavgångarna på pendeltåget typ, sommartid dådå :P 

Tidtabell för tidvattnet

Här skulle jag lära känna folk och utforska Pipa som var precis lagom stor för ett par dagar. Jag fann tre vänner, brassar och en holländare. Skönaste och enklaste människorna på jorden, härliga individer med sann glädje till livet! Två av de bor i Natal och snackar perfekt engelska. Det som var svårt att förstå när man kommer hela vägen från Sverige är att de kommer hit över en helg typ, världens ställen och stränder ligger bara ca 80km bort från deras storstad!! Vi badade, åt ute ett par gånger, såg livemusik i form av reggae, samba och andra lokala rytmer i samband med öl och doften av macoña, översatt från portugisiska, jazztobak på svenska. 

Det var trevligt, vi tog oss till en solnedgångsplats sista kvällen, men eftersom ingen verkade så punktlig så såg vi det som natten hade att visa istället. Det var rätt magiskt att bara få sitta där, knappt prata, känna vindarna på den höga klippan, se stjärnorna på ena sidan och bakom enmånen på andra, bara koppla av en stund och tänka..

Jag skulle söderut, till Recife och området omkring morgonen därpå, men lätt övertalad blev jag att haka på de andra tillbaka till Natal med bil, onödigt tänkte jag men samtidigt inte, jag skulle ta allt som det kom bara så jag sket i de vaga planerna och följde med. Vi drog tillbaka till Natal efter ett par öl på morgonen efter frukosten vid samma utsiktsplats som natten innan. Här kör man gärna bil efter ett par öl, ingen stor sak men det gjordes med en mjuk tryck på gaspedalen så det var ingen större risk för fara. Senare på kvällen i Natal gjorde vi det man som vanligt överallt gör, vi drack öl och åt mat, men inte var som helst, vi drog till italienska restaurangen där jag och min vän satt varje kväll. Vi gjorde samma sak, flaska vin, pizzor, espresso och grappa. Det var lite kul att som gringo ta de lokala till ett ställe i deras stad de inte varit på, and they loved it! Sent på natten fann jag mig ett hostel att sova på trots att jag så vänligt blev erbjuden att sova över. Att ha "sitt eget" och vakna upp till en frukost är lätt värt allt tänker jag. Vi sågs dagen efter en snabbis, det blev ett fint och ett samtidigt jobbigt avsked efter lunchen. Jag tog mig vidare till Recife, fann ett hotell i sista stund med två hela stjärnor jag skulle övernatta på. Det visade sig vara allt annat än stjärnor..

Tack till dig som orkar läsa, snart kommer nästa inlägg för jag måste hinna ikapp.. det är lite kvar så orka lite till, för sen är sagan slut :)

/E