Det har varit en tid av oro och ovisshet de senaste dagarna, innan dess har det bara varit praktiska sysslor som skulle fixas, men som inte gav känslan av varför man gjorde det. Jag har samtidigt nånstans upplevt en tid av lycka och glädje till att göra en resa likt många andra gjort, men det är även en så unik sådan som ingen annan gjort heller. Varför? Det finns ingen plan och inget jag väntar mig, jag vet inte var ödet tar mig och jag undrar om samma väsen vet det självt egentligen? Det är två månader, borta från trygghet och invanda mönster med hela hemmet i bagaget på ryggen. I mitt huvud ser jag en tidslinje av någon svart materia som kanske borde fyllas med färg och värme men också av kärlek och positiva upplevelser som min förhoppning är.
Vädret och stormen har försenat flyget med en halv dag, så jag fick tid till att pressa ner de sista bitarna på sin plats, de bitar i huvet i form av tankar, oro, glädje och ovisshet men även småsaker som man glömt att packa ner som säkert är ännu en onödig sak som kommer slita på ryggen.
Nu har jag precis ha gått av på Arlanda, haft ett hej då med mina föräldrar, men också vännerna, fast kvällen innan ;) Att checka in hjälpte ingenting heller, fortfarande tom och ovetande om vad som händer. Jag väljer att börja ta kort och dokumentera något jag inte vet något om eller varför jag är här. Men efter en mellanlandning i London börjar det sakta komma, att jag skall nånstans, svenskan hörs inte längre och portugisiskan har brett ut sig istället, vid gate 86 på Terminal1, Heathrow.
På skärmen framför mig i planet står det just nu 9h och 2min, tiden som är återstående. Skärmen har allt, den är fylld med underhållning i form av nya filmer och en rätt såsig blandning av musik och artister. Förutom den timer som alltid gör en påmind om vad den egentligen räknar ner, ser jag hur kvinnan brevid mig har problem med sin skärm som fastnat och ser lite diskret på mig och rätt hjälplöst. Jag ignorerar för jag är trött, orkar inte börja snacka blä, sovit i tre timmar men när maten kommer så blir det oundvikligt. Bort med lurarna och underhållningen. Jag gjorde en MacGyver move, löste problemet och hon börjar snabbt inleda en konversation och visar ett intresse för människor precis som man gör i varmare länder. Vi började diskutera olikheter hos människor mellan nord och syd och om Rio, som är hennes stad där hon vuxit upp. Hon valde att prata med mig och jag känner att detta är en början eller en indikation på hur min nya vardag kommer att sen ut, socialt kallprat som kanske många gånger lätt kan utvecklas till en vänskap, det känns rätt inspirerande och värmande för själen.
Efter en timmas session med henne om Rio, inser jag nu att detta kommer troligtvis bli större än jag föreställt mig, och troligtvis det största som kommer ha hänt, det finns längre ingen tid för oro eller nervositet, tvärtom! Detta kommer att bli oförglömligt och jag är så sjukt taggad nu för att fylla min mörka tidslinje i de färger som kommer komma i min väg och att jag får välja precis hur jag vill färglägga den. 8h 31min..
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar